Mellan 2010 och 2013 kan ren resursbrist ha legat bakom åtta barns död på svenska förlossningskliniker, enligt en granskning av radioprogrammet Kaliber.
Att resursbrist anges som dödsorsak för spädbarn i vårt land, ett av världens rikaste länder, är något vi aldrig trodde vi skulle behöva uppleva.
Ändå har vi länge mötts av varningar. Barnmorskor över hela landet har klagat på orimliga arbetstider, för lite personal och utarbetade kolleger.
I Göteborg protesterar barnmorskor mot att inget görs trots Arbetsmiljöverkets rapport om att förlossningsvården bedrivs med konstant underbemanning. I Stockholm demonstrerade barnmorskor på onsdagen under parollen ”Nu är det nog i julkrubban”.
Gemensamt för deras krav är att resurserna måste öka.
På den fackliga hemsidan Europaportalen kan vi samtidigt läsa att hela den svenska sjukvården på bara ett år, under 2013, har dalat från sjätte till elfte plats när det gäller europeisk vård och omsorg.
Vi hamnar efter alla nordiska länder. Bara Serbien och Lettland har lika långa väntetider inom vården.
Men ansvariga politiker försöker alltför ofta förminska problemet till att gälla sidofaktorer, som hur utbetalningssystemen ska vara organiserade eller, vilket har blivit det senaste stora debattämnet, hur fördelningen mellan administration och vård ska se ut.
Det är förvisso inte oviktiga ämnen, men de är en följd av problemen snarare än en orsak.
För resursbrist är i grunden något helt annat. Det är den brist på personal, den brist på platser och den höga arbetsbelastning som tillkommit genom åratal av nedskärningar.
För att råda bot på denna resursbrist krävs självfallet mer resurser, något som är omöjligt att kombinera med en borgerlig ideologi som förespråkar ständiga skattesänkningar.
