Förintelseförfattare

Det finns åtskilliga ögonvittnesskildringar och/eller beskrivningar av Förintelsen; alla är sannerligen inte stöpta i samma form. Det tycks existera lika många metoder eller tillvägagångssätt som det finns vittnen.

Filosofen Adorno kallade det ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz. Imre Kertész, ungersk författare som fick nobelpriset i litteratur 2002, tycker tvärtom: att allt man som författare skriver handlar om Auschwitz eller förhåller sig till denna mänskliga, tillika ohyggliga erfarenhet.

Om man har fått för sig att skildringarna ska se ut på ett visst sätt för att övertyga, för att kännas vederhäftiga och plausibla, måste man nog snart överge den hypotesen.

Jag tänker ta upp några sinsemellan radikalt olika författare för att understryka mitt påstående.

Den italienske författaren Primo Levi skriver i förordet till Är detta en människa? (som första gången publicerades 1958):

”Det förefaller mig överflödigt att tillägga att ingenting i boken är uppdiktat.”

Ett sådant uttalande ter sig som ett starkt moraliserande påbud. Det här är det rätta sättet att närma sig problemet med en sådan ögonvittnesskildring, tycks författaren säga. Att förstå orsaken är inte svårt. Nazisternas medvetna försök att slutgiltigt utplåna alla spår av Förintelsen: arkiv, gaskamrar, vittnen, kroppar, måste man – ansåg förmodligen Levi – bjuda motstånd emot. Att åstadkomma något ”uppdiktat” skulle alltför mycket spela förövarna i händerna. Hur ska man ta någon på allvar som fantiserar? – det var kanske frågan som finns inbyggd i Primo Levis ord. Levi påbörjade sin dokumentärskildring omedelbart efter krigsslutet för att inte bli prisgiven åt glömskan.

Imre Kertész gick tillväga på ett radikalt annorlunda sätt. Omkring 1960, femton år efter befrielsen, inleder han arbetet med den roman som skulle bli hans viktigaste verk, Mannen utan öde. Men det går trögt. Efter ett år bestämmer han sig för att kasta alltihop och börja från början. Åren går medan han framlever sina dagar i ett Ungern som ger honom den andra totalitaristiska erfarenheten.

Mot slutet av 60-talet har hans huvudperson, någon sorts alter ego, den fjortonårige Köves nått fram till Auschwitz i skildringen. Kertész själv har gjort ett omfattande researcharbete. Ytterligare år förflyter, han arbetar vidare med romanen. 1973 skriver han i sin dagbok:

”Det sägs att jag har kommit för sent med ’detta tema’. Det är inte längre aktuellt. /…/ Men jag har på senare tid återigen blivit medveten om att ingenting intresserar mig på allvar förutom Auschwitzmotivet /…/ Allt annat tycks mig dumt jämfört med det.”

I april 1975 kommer Mannen utan öde ut i Ungern, den förbigås i stort sett med tystnad. Senare ska Kertész skildra detta fiasko i romanen med samma namn: Fiasko (kom ut i Ungern 1988, på svenska 2000).

Mannen utan öde skiljer sig markant från Primo Levis fjärmande från det ”uppdiktade”. Imre Kertész skriver – och detta kan vara en förklaring till tidsåtgången:

”Det självbiografiska i den är hur jag utelämnade allt självbiografiskt för den större trohetens skull.”

Utgångspunkten var hans egen erfarenhet av att befinna sig bland de ungerska judar som 1944 deporterades till Auschwitz–Buchenwald; han var liksom huvudpersonen/berättaren i fjorton-femtonårsåldern. Han tillhörde en sekulariserad judisk familj i Ungern; i bok efter bok har han vänt och vridit på det faktum att nazisterna gjorde honom till jude och därför hemlös. Före Auschwitz var han kort och gott ungrare och hade sitt hem i Ungern.

Med Mannen utan öde ville han skriva en idéroman, inte skildra sina personliga erfarenheter. Därav det mödosamma researcharbetet och det medvetna bortskalandet av det självbiografiska stoffet.

Primo Levi använder ett sakligt, nästan torrt språk i Är detta en människa? Det är dock samtidigt en mycket vacker och lättläst prosa, men stramheten i framställningen är medveten. Han vill inte – tycks det – hemfalla åt poetiska omskrivningar.

Som kontrast till Levis återhållna prosa – som faktiskt har mycket gemensamt med Kertész dito –finns nu på svenska den slovenske författaren Boris Pahors roman Nekropol (utgiven i Italien 2005).

I likhet med Levi och Kertész har Boris Pahor (född 1913, han lever uppenbarligen fortfarande) personliga erfarenheter av förintelse- och koncentrationslägren, bland andra Belsen och Dachau. Han var sjukvårdare och fånge de fjorton sista månaderna före krigsslutet.

Det är nästan chockartat att sugas in i Pahors mardrömsvirvel av synintryck, lukter och ljud efter att ha tagit del av till exempel Primo Levis sansade framställning. Tjugo år efter kriget är Boris Pahor turist i ett av lägren och följer med på en guidad tur medan minnesbilderna rasar in över honom. Romanen kan sägas utgöra en blandning av intryck från denna guidade tur och hågkomsterna, med den absoluta tonvikten på de sistnämnda.

Pahors mardrömsvärld påminner en smula om Kertész i så måtto att närvaron i nuet är total. Den fjortonårige pojken i Mannen utan öde registrerar omgivningen utan att dra några direkta slutsatser. Han analyserar inte det systemfel som placerat honom i lägret. Det är realistiskt med tanke på att han bara är i tonåren. Han lever här och nu.

I Primo Levis bok är berättaren medveten om allting som sker i stort som i smått. Han går tillrätta med lägertillvaron utan känslomässiga övertoner. Rent intellektuellt förstår han att man som fånge gör bäst i att både strunta i det förflutna och framtiden, att kampen för överlevnad är allt. Kertesz huvudperson saknar helt och hållet den analytiska förmågan. Varje skeende i lägret överrumplar honom.

I Nekropol registrerar den vuxne huvudpersonen allting, men på ett sorts organiskt, ickeanalytiskt sätt. Om Primo Levi valde det återhållsamma för att inte hemfalla åt diktande, gör Pahor tvärtom: han späckar framställningen med fantasifulla metaforer och skapar en sådan turbulens att man som läsare ibland inte vet var man befinner sig, i något av lägren (man kan vara osäker på vilket, kronologin är upplöst), men ibland också på resa i boskapsvagnar mellan olika läger.

Pahor har någonstans skrivit att han känner sig underlägsen andra ögonvittnesskildrare eftersom han saknar överblick i sin framställning, han nämner bland andra Primo Levi, som han tycks beundra. Men Boris Pahors sätt att beskriva sina erfarenheter har absolut existensberättigande, inte minst genom det metaforrika, poetiska, litterära tillvägagångssättet. Växlingen mellan det zebrarandiga kollektivets vedermödor och individens lidande, avtrubbning och anpassning. Alla de detaljer – oftast ohyggliga, men också rejält tänkvärda – som finns med i texten.

Varken hos Levi eller Kertész existerar det en tillstymmelse till erotik. Hos Pahor kan det erotiska motivet dyka upp såsom kontrastverkan: erotiken och döden. Vid något tillfälle skildras hur de skelettliknande manliga fångarna får syn på nyanlända, ännu inte avmagrade kvinnliga fångar – som naturligtvis genast kommer att skickas till gaskamrarna. Språkligt sett är Pahor gränslös, litterärt sett är framställningen precis så vacker – i all sin ohygglighet – som Adorno kanske fruktade att en ögonvittnesskildring skulle kunna bli. Ändå är den inte förskönande utan tankeväckande i all sin sublima skönhet.

”/…/ Ja, men man hade under de långa månaderna vant sig vid skorstenen och vid lukten i luften, man var helt genomsyrad av den, och därför betraktade man de kvinnliga gästerna från den levande världen som ur en skyddad vrå. /…/ en plötsligt väckt manlighet som vid insikten om slutet för kvinnokroppen direkt kom att vidröra intet. Eros och döden, förenade på ett unikt grymt sätt /…/”

Den fjärde författaren som det finns anledning att ta upp i sammanhanget är poeten Charles Reznikoff (1894–1976). Kan man/får man berätta om Förintelsen om man inte själv har upplevt den? Det kanske beror på metoden.

Charles Reznikoff föddes i New York av rysk-judiska föräldrar och kom av allt att döma att bli kvar där till sin död. De sista åren av sitt liv ägnade han den europeiska judenhetens öde. Det kom att bli diktboken Förintelsen (1975). Han bearbetade – enligt den objektivistiska konceptuella skolan – domstolsprotokollen från Nürnberg- och Eichmannrättegångarna. Han var ute efter vittnets rena röst.

I efterordet skriver Ulf Karl Olov Nilsson:

”Viktigt är att Reznikoff i sin dikt knappast kan sägas fungera som vittne, möjligen då som ett vittne till vittnen, eller ännu hellre som en vittnenas redaktör.”

Genom en särskild revideringsmetod destillerade Reznikoff fram ett antal anonyma vittnesutsagor som sammantagna ger en överskådlig och fasaväckande bild av judarnas situation under det Tredje riket.

Som läsare får vi ta del av – vilket många andra vittnesberättelser i sanning styrker – nazisternas fabriksmässiga, känslolösa behandling av det judiska folket, svälten, brutaliseringen, det plötsliga, iskalla övervåldet, på ett ställe är det tydligt att judarna behandlas sämre än hundar, massavrättningarna (här förekommer scenerier om barns och kvinnors hjälplöshet som kanske är något av det mest ohyggliga som omvittnats), gettoiseringen, gaskamrarna, krematorierna, de slutgiltiga och förödande evakueringsmarscherna.

Boken är bitvis outhärdlig läsning, någon enstaka gång kan en människa fly utan att få en kula i ryggen, komma undan. Få blir bevisligen slutligen befriade. Men vägen dit är oändlig och de allra flesta svälter ihjäl eller mördas.

Om Primo Levi kan sägas vara den som aldrig hittade på och Kertész den som var ute efter en högre utsaga och därför fiktionaliserade, och om Boris Pahor ville gestalta hela det tumultuariska kaos som var förhärskande under hans tid i lägren, kan man säga att Charles Reznikoff lyssnade till ett otal vittnen och återgav ett fåtal av dem i förtätad, nästan objektiv form.

Levi och Reznikoff möts i att de var ute efter vittnets rena utsaga:

”När jag skrev min bok bestämde jag mig /…/ för vittnets sansade och nyktra uttryckssätt /…/ jag tänkte att ju mer objektiva och ju mindre känslomässiga mina ord lät, desto mer trovärdiga och effektiva skulle de bli”

Så skrev Primo Levi i efterordet till Är detta en människa?

Erik Löfvendahl