Arbetarnas fasta jobb försvann i varselvågen

För fem år sedan slog det som kom att kallas varselvågen till. Under vinterhalvåret 2008/2009 varslades över 105 000 personer om uppsägning. Aldrig tidigare har så många varslats under en så begränsad tidsperiod. 

Ovanligt många av dem som varslades kom också att verkligen bli arbetslösa. Andelen som hamnade i arbetslöshet steg från normala 20 till 35 procent.

– Det fanns färre lediga jobb att söka. I normala lägen hittar många av de varslade ett annat jobb under varseltiden. Men utvecklingen gick väldigt fort den här gången, och många arbetsgivare valde att avvakta med anställningar, säger Ann-Christin Jans, forskningschef på Arbetsförmedlingen.

Den officiella varselstatistiken fångar dock inte hela kraften i nedgången på den svenska arbetsmarknaden. Arbetets egen sammanställning av uppgifter från Statistiska centralbyrån visar att uppsägningarna i verkligheten var långt mer omfattande.

Under 2009 gick nära 130 000 personer från fast jobb till arbetslöshet. Uppgången i antalet regelrätta uppsägningar var betydligt större än ökningen av så kallade tysta varsel, det vill säga tidsbegränsade anställningar som inte förlängs utan för den anställda slutar med arbetslöshet. Inflödet till arbetslöshet från den sortens jobbförlust är normalt betydligt större än från vanliga uppsägningar. Under varselvågen var gapet mellan de två ovanligt litet.

Det stora inflödet i arbetslöshet följdes av en kraftig uppgång i långtidsarbetslösheten. Ett och ett halvt år efter varselvågens start hade antalet personer som gått arbetslösa i mer än sex månader fördubblats. Under de senaste tre åren har antalet långtidsarbetslösa parkerat sig på en nivå som ligger 50 procent över den som rådde före krisen.

– När många varslas och blir uppsagda samtidigt är det svårt för arbetsmarknaden att snabbt suga upp dem. Särskilt personer som blir uppsagda i början av en utdragen lågkonjunktur riskerar att bli långtidsarbetslösa, säger LO-ekonomen Thomas Carlén.

Arbetet har även granskat hur de jobb som försvann under varselvågen förhåller sig till de nya arbetstillfällen som tillkommit efter att antalet anställningar vände uppåt igen. Kartläggningen visar att de nya jobben har få likheter med de som försvann.

En stor del av arbetstillfällena som gick förlorade var fasta industriarbetarjobb. Efter att industrisysselsättningen gick i botten har det skett en mindre uppgång i antalet industrianställda igen, men nära två tredjedelar av tillväxten kommer i form av tillfälliga anställningar.

– Vissa har gått till andra delar av industrin som inte drabbades lika hårt, och en del har sugits upp av bemanningsföretag. Men när industrin tvärstannar får många svårt att hitta nya jobb, säger Thomas Carlén.

– Man kan vara en ytterst meriterad industriarbetare, men det betyder inte att man har de kunskaper som krävs för att börja söka jobb på andra delar av arbetsmarknaden, fortsätter han.

Nationalekonomen Helena Svaleryd vid Uppsala universitet hävdar att faktumet att varselvågen slog hårt mot en enskild sektor – industrin – ökar risken för långvariga effekter.

– Många har kunskaper som är specifika för branschen eller företaget. När deras jobb försvinner, och de tvingas byta sektor, förlorar individerna en del av sitt humankapital. Deras erfarenheter är inte lika mycket värda längre, säger Helena Svaleryd.

Arbetets sammanställning visar att nästan alla nya fasta jobb kräver högskoleutbildning.

För personer med akademiska meriter överstiger antalet nya arbetstillfällen vida de anställningar som försvann under nedgången. Medan personer utan en sådan utbildning har en helt annorlunda situation. För dem har det samlade antalet fasta jobb fortsatt att minska. Sysselsättningsuppgången för denna grupp beror i stället på en ökning av tidsbegränsade anställningar.

– Av dem som tidigare hade en trygg ställning på arbetsmarknaden är det många som i dag har en otrygg position, säger Thomas Carlén.

När varselvågen härjade befarade många att den skulle leda till en långvarig höjning av arbetslösheten – och permanent utslagning. Forskningschefen på statliga Konjunkturinstitutet, Göran Hjelm, ser två skäl till att farhågorna har besannats.

– Lågkonjunkturen har varat i flera år, vilket lett till att de genomsnittliga arbetslöshetstiderna förlängts. Och det finns en risk att många arbetsgivare är misstänksamma mot folk som varit arbetslösa länge. Dessutom har arbetskraften ökat till följd av morötter och piskor från regeringen. Dessa individer har sannolikt haft svårt att få jobb, säger Göran Hjelm.

Han hävdar att omvandlingen av arbetsmarknaden i varselvågens spår har förvärrat matchningsproblemen mellan de arbetssökande och de lediga platserna.

– Många arbetslösa har inte den kompetens som efterfrågas, därför är fortsatta åtgärder nödvändiga. Det finns tre vägar att gå: antingen utbilda personer så att de klarar kompetenskraven, subventionera anställningar eller sänka lönerna, säger Göran Hjelm.