Mo Yan
i bönders ögonhöjd

Mo Yans roman Vitlöksballaderna inleds med att Gao Yang blir arresterad. Bländad av morgonsolen och med ögonen tårade av all vitlöksstank kan han inte se poliserna som sätter fot- och handbojor på honom. När han släpas iväg skriker den åttaåriga, blinda dottern att han ska komma tillbaka. Hon har bara ett par skära underbyxor på sig och så plastskor med skosnören som lagats med svart sytråd där de gått av.

Det är på mitten av åttiotalet, när regeringen har uppmanat bönderna i Gaomi härad att odla vitlök. Första året går det väldigt bra. De får rejält betalt av regeringstjänstemännen som väger in skörden inne i staden och bönderna bestämmer sig för att odla ännu mer nästa år. Vilket leder till överproduktion och fallande priser. Sedan bryter vitlöksmarknaden ihop. När lagren är fyllda packar tjänstemännen ihop vågarna och säger till polisen att spärra vägarna. De som inte hunnit väga in skörden står kvar med sina fulla lass av osäljbar vitlök.

Som en konsekvens av monokulturen blir det brist på alla andra grönsaker. Och utan pengar kan de varken köpa kål eller bönor som odlats till överflöd i andra distrikt. Bönderna äter kokt, stuvad, stekt och rå vitlök, de äter den grön och vit, rå och halvrutten. Stanken ligger som en dimma över hela trakten. De kräks av vitlöken men har inget annat att mätta sig med. Eftersom pengar är incitamentet har de odlat vitlök på all mark.

Att läsa Mo Yan är att engagera alla sina sinnen. Lukt och smak, syn och hörsel. Författaren får känselspröten att stå likt gåshud. Det är obekvämt och vedervärdigt, och helt oemotståndligt. Har man börjat måste man läsa färdigt, man måste få veta hur det går – trots att man redan vet. Fattigbönder vinner inte över byråkratin.

Mo Yan viker aldrig en tum från böndernas ögonhöjd. Han skildrar dem med den initierades kunskap om alla fram- och baksidor, men han är obrottsligt lojal. Som författare till romaner med den intensiteten och det innehållet tilldelades han Nobels litteraturpris 2012. Men världens intelligentia och kulturelit blev inte nöjd. Mo Yan hade inte tagit avstånd från den kinesiska revolutionen. Han var inte bara ordförande i det kinesiska författarförbundet, utan också medlem i kommunistpartiet.

Dessutom hade han, i ett offentligt sammanhang tillsammans med 100 andra författare, med kalligrafi skrivit av ett stycke ur ett tal av Mao från 1942. Ett stycke som betonade vikten av att föra ut kulturen till folket. Men i en annan del av samma tal pratade Mao om censur, om att författarna måste hålla sig inom vissa gränser. Och det, av nobelpristagaren icke kopierade innehållet i ett jättelångt tal, blev ”droppen” för en stor del av den så kallade ”allmänna opinionen”.

Han ansågs därmed skyldig till alla de brott mot mänskligheten som utförts i namn av revolutionen. Och ingenstans skrevs det om vad han författat.

Någon av de andra nobelprisvinnarna tog initiativ till att göra en gemensam namninsamling för att kräva av den kinesiska regeringen att släppa fredspristagaren Liu Xiaobo, som sitter fängslad sedan 2008. Alla pristagare utom Mo Yan skrev på, vilket förstås komprometterade honom ytterligare. Men att han i ett offentligt framträdande i oktober i Kina  krävt detsamma, att han därmed riskerat både husarrest och att inte få åka till Stockholm, det  räknades inte.

Jag hörde däremot inte någon medieröst som krävde av de amerikanska pristagarna att de skulle ta avstånd från att USA håller fångar utan rättegång på Guantanamo, eller att de krävde av den amerikanske fredspristagaren, Barack Obama, att han skulle beordra ett slut på de amerikanska drönarattackerna.

Tranan gav våren 2012 ut Ximen Naos nio liv. Den handlar om en godsägare som blir mördad i samband med revolutionen 1949 men som lyckas förhandla med Kung Yama i underjorden om att få återfödas, genast, för att kunna hämnas. Han vaknar som åsna i sitt gamla stall och tvingas som sådan se på när det som var hans egendom blir kollektiviserad. I olika djurskepnader får han sedan följa de olika faserna och politiska kasten i revolutionen. Och Mo Yan spar inte på informationen. Han vräker den över läsaren. Det svåra är greppa alla de ohyggligheter som landsbygdsbefolkningen varit utsatt för. Att ta till sig att alla dessa katastrofer som inträffat under en generation. För de flesta handlar det om att överleva. Ta bara en sådan sak som namnen. Kinesiska föräldrar döper sina barn för att skapa en bra framtid åt dem. Före revolutionen heter de: Oskuld, Jasminblomma och dylikt, sedan Befrielsen, Röd Himmel, sedan Bekämpa Amerikanarna. Och slutligen – efter att kulturrevolutionen slagits ned: Reform! Ändå kan man inte alltid skydda sig, som mannen som tappade sitt Maomärke i dasstunnan. Och blev sedd!

Att bli utsedd till Nobelpristagare i litteratur brukar innebära internationellt anseende och beundran. Det hände inte i Mo Yans fall. Under banketten i Blå Hallen blev han placerad med sin fru – eftersom ingen av de förnäma gästerna kunde kinesiska. Jag har mycket svårt att tro att Nobelkommittén inte skulle kunnat hitta en tolk – om de försökt. Problemet var kanhända att ingen ville konversera honom.

Maria Hamberg