I början på oktober presenterade Arbetsmiljöverket en rapport om arbetsskador inom transport­branschen. Under tre år har drygt 2 000 åkerier över hela Sverige in­spekterats och resultatet är ned­slående. Undersökningen visar att arbetsskadorna i transportbranschen har ökat med 18 procent från 2008 till 2012. Den visar även att det är dubbelt så vanligt med arbetsskador inom transportbranschen jämfört med andra branscher.

Arbetsmiljöverket bedömer läget som akut men har konsekvent fått avslag av regeringen på sina ansökningar om ökade anslag.

För Svenska Transportarbetareför­bundet kommer tyvärr dessa siffror knappast som någon överraskning.

Vi har år efter år fått se en utveckling där våra skyddsombud får en allt svårare miljö att verka i.

Vid en under­sökning gjord under 2013 angav 35 procent av branschens skyddsombud att de inte ens får närvara vid riskbe­döm­ningar.

Så vad beror då detta på?

Branschens villkor är under stark press utifrån. I den osunda konkurrenssituation som uppstått på grund av den illegala inrikestrafiken kör många åkerier på marginalerna för att kunna driva sina företag. Den orättvisa konkurrensen är så omfattande att de seriösa åkeriföretagen helt riskerar att slås ut från marknaden.

Företagen måste ges möjlighet att konkurrera med transportlösningar av hög kvalitet, miljöhänsyn, trafiksäkerhet och punktlighet. Endast så löser vi problemen med social dumpning och en allt sämre arbetsmiljö.

I dag konkurrerar företagen endast med lägsta pris. Seriösa företag slås ut, arbetsmiljön försämras, trafiksäkerheten blir sämre och förare med schysta villkor förlorar jobbet.

Kombinationen av osund konkurrens, ökad stress samt få skyddsombud med allt svårare arbetsförhållanden leder till att antalet arbetsskador kommer fortsätta att öka.

Sveriges regering och infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) måste ta sitt ansvar innan en hel bransch slås ut. Lösningarna finns redan och vi kräver inga stordåd. De är beprövade och finns att hämta hos våra europeiska grannar.

Ett exempel är krav på tillsvidareanställning enligt holländsk modell. Det innebär att ett åkeri endast får använda sig av personal som har en tillsvidareanställning, kör åkeriets egna lastbilar och omfattas av gällan­de kollektivavtal. Undantaget från regeln är under arbetstoppar då en tillfällig dispens kan ges för att anlita arbetskraft via ett certifierat bemanningsföretag. Detta har fungerat i Holland i över 35 år.

Fortsätter den politiska apatin tvingas vi pröva nya metoder som vi tidigare inte behövt överväga, än mindre använda. En sådan kan vara allmängiltigförklarande av kollektivavtal. Alltså en ordning där det framförhandlade kollektivavtalet upphöjs till lag. Då skulle det aktuella avtalets löner och villkor automatiskt gälla för alla företag i branschen, svenska som utländska.

Vi är medvetna om att åtgärden är kontroversiell men situationen är akut och vi måste vända på alla stenar.

Modellen finns redan i olika tappningar i bland annat Norge och Finland. I Norge kan ett avtal allmängiltigförklaras endast om den aktuella branschen bevisligen är utsatt för social dumpning och om någon av parterna begär det. Allmängiltigförklaringen måste förnyas när avtalets giltighet gått ut och då bara om det fortfarande finns tillräckligt stora problem i branschen.

Allmängiltiga kollektivavtal innebär ett avsteg från själva grundtanken med den svenska modellen, där upprätthållandet av ingångna avtal är en angelägenhet för arbetsmarknadens parter och staten helt ska hållas utanför. Men vi har en ny verklighet att förhålla oss till. Det kräver nya sätt att bemöta problemen. Att allmängiltigförklara kollektivavtal kan vara en del i ett större batteri av åtgärder för att stävja problemen i branschen.

Hur många skadade förare och nedlagda åkerier krävs innan den borgerliga regeringen vaknar? Arbetsmiljöverket har fått nog. En samlad bransch har fått nog. När är det nog för alliansen?
Lars LindgrenLars Lindgren
Förbundsordförande
Svenska Transportarbetareförbundet