Att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet missade gårdagens omröstning i riksdagen om sänkt skatt till rika var omåttligt klumpigt.

Två socialdemokrater, bland annat Mikael Damberg, och vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt, var frånvarande vid omröstningen, samtidigt som något gått fel i kvittningsrapporteringen.

Klanteriet från S och V räckte för att regeringen skulle få majoritet för sitt förslag om höjd brytpunkt för statlig skatt.

I handläggningen förändras inte mycket då frågan lär återkomma under hösten, men klantigheterna skymmer sakfrågan.

Varför vill regeringen införa en extra stor skattesänkning till dem med extra höga inkomster?

Än mer obegripligt blir förslaget då det bygger på att de tre miljarder som skattesänkningen kostar lånas från framtida generationer.

Svenska ungdomar av i dag får alltså i framtiden betala tillbaka det som de med extra höga inkomster får i dag.

Detta är grunden för den debatt som borde föras runt förslaget, inte ett tramsande om klantiga omröstningar.

Alliansen har dock haft väldigt svårt att försvara sin skattesänkning och vilken nytta den över huvud taget ska ge.

Att den inte ger nya arbetstillfällen är klart. En stor del av de redan avverkade fyra jobbskatteavdragen har redan dömts ut.

Speciellt kritiska har ekonomer varit mot den del av skattesänkningarna som gått till dem med högst inkomster, eftersom dessa tenderar att hellre lägga pengarna på hög och öka sitt sparande eller minska sin arbetstid när skattens sänks.

Rent kontraproduktivt om syftet är att få fler arbetade timmar, alltså.

Ingen i regeringen har velat svara på varför man i så fall vill skänka de tre lånade miljarderna till dem med högst inkomster.

Bland andra finansutskottets ordförande Anna Kinberg Batra har i stället försökt vända det till att oppositionens nej till sänkt skatt är ett brott mot riksdagens budgetarbete.

Kinberg Batra borde i stället fundera över varför regeringen misslyckats med att få politisk majoritet för sitt förslag.

Inte ens det vanliga lydpartiet Sverigedemokraterna vill den här gången rösta med alliansen.

För en minoritetsregering gäller det att söka stöd från tillräckligt många riksdagsledamöter utanför regeringspartierna så att de tillsammans bildar en majoritet.

Det är en enkel och oftast självklar sanning.

Det är alltså den sittande regeringens sak att försöka skapa en majoritet för sin politik – inte oppositionens.

Självklart vet Anna Kinberg Batra detta. Det är därför alliansen griper efter det sista halmstrået, att oppositionen bryter mot budgetreglerna om de inte säger ja till alliansens förslag.

Men inte heller det är riktigt.

Budgetens utgiftsramar ska enligt praxis inte påverkas efter att de är klubbade. Denna praxis har kommit till som ett skydd mot att tillfälliga majoriteter ska kunna klubba igenom stora utgiftsökningar som äventyrar hela budgeten.

Men det förslag som Anna Kinberg Batra ojar sig över innebär tvärtom en förstärkning av budgeten eftersom det minskar och inte ökar statens utgifter.

Utgiftsramarna förstärks i stället för att överskridas och ett nej till sänkt skatt för dem som har mest är därmed inget brott mot någon praxis.Martin Klepke