PENGARNA om 1000 år
Andra uppslaget i Mittelweg 36, en liten tidskrift som ges ut av Hamburgs Institut für Sozialforschung, pryddes i somras (3/2013) av ett foto på ett svart och ett vitt spelkort, draperade på något som ser ut att vara ett sänglakan. Korten tillhör en frågelek där fråga och svar matchas slumpvis av spelarna.
Frågan In 1,000 years, when paper money is a distant memory, how will we pay for goods and services? paras med svaret Licking things to claim them as your own.
Det påfallande snabbt arrangerade fotografiet, taget med blixtljus, matchar frågeställningen alltför väl. För vad vet vi om hur våra betalmedel kommer att se ut om 1000 år? Det vi kan se är att sedlar och mynt är på väg ut, i takt med en omfattande omvandling till digital valuta. Ett teknikskifte där en teknik ersätts med en annan för att, hävdas det, utföra samma funktion fast på ett bättre sätt.
En spekulation på sängkanten, en tankelek i blixtljuset om pengar och framsteg. Hur kommer vi att sköta våra betalningar om 1000 år, när papperssedlar är ett minne blott?
Frågan målar upp en tidshorisont som egentligen inte hör hemma här. För som alla teknikskiften så presenterar sig också denna i första hand som en lösning på ett problem och som en befrielse här och nu: horisonten är inte de digitala betaltjänsternas samhälle, horisonten är det kontantfria samhället.
Men enligt korten i Mittelweg behöver evolutionen inte sluta med betalkort och appar. Genom att slicka på dem, för att lägga beslag på dem. Ja, varför inte? Saliv som valuta, sinnena som betalorgan. En bild som i all sin lekfullhet vänder upp och ned på den föreställning om framsteg som det gradvisa avskaffandet av fysiska pengar förknippas med. Inte ens händerna behövs längre när vi tagit bort det sista membranet mellan oss och våra pengar, när vi till slut betalar med vår egen DNA.
Alexander de Cuveland
