En bussförare drabbades av hjärninfarkt. Efter att ha arbetstränat och fått tillbaka bussförarkortet blev han uppsagd. Diskrimineringen och brott mot anställningsskyddet, ansåg DO som stämde Veolia. Arbetsdomstolen ger dock arbetsgivaren rätt.

Mannen hade arbetet som bussförare i Linköping i närmare 20 år när han 2008 drabbades av en hjärninfarkt. Efter två och ett halvt års sjukskrivning var det dags att börja arbetsträna. Han tränade då hos sin arbetsgivare Veolia, och fick ersättning via Arbetsförmedlingen.

När den upphörde stod det klart att han skulle kunna återgå i arbete på 50 procent. Då blev han uppsagd.

Diskriminering på grund av funktionsnedsättning, ansåg Diskrimineringsombudsmannen (DO) som valde att driva hans fall när Kommunal inte gjorde det. Dessutom ansåg myndigheten att uppsägningen stred mot lagen om anställningsskydd eftersom den är diskriminerande och därför inte sakligt grundad. Och man ansåg också att ett bolag av Veolias storlek, med 200 förare bara i Linköping, borde ha kunnat omplacera mannen.

Den enda anpassning som krävdes av arbetsgivaren, enligt DO, var att han inte kunde ta arbetspass före åtta på morgonen, som en följd av ökat sömnbehov efter infarkten.

Veolia erbjöd honom ett schema, på 50 procent, där han skulle börja mellan fyra och fem på morgonen.

Veolia anser också att kraven på anpassning var flera än enbart arbetstiderna. Mannen hade under arbetsträningen uppgett att lugnare busslinjer på landsorten fungerade bättre för honom, liksom modernare bussar som inte lät så mycket från fläktar och motorer. Och han ville ha ledigt en dag i veckan.

Enligt Veolia lades schemat innan bolaget fick veta att han skulle återgå i arbete.

Och några andra tjänster för mannen fanns inte inom bolaget.

I dag, onsdag, kom Arbetsdomstolen (AD) med sin dom i frågan.

AD anser att den anpassning som krävs för att han skulle klara av jobbet hade varit ”i det närmaste omöjlig”. Till exempel förlorade Veolia vid den här tiden upphandlingen om landsorttrafiken, därför kunde man inte erbjuda mannen körningar på enbart landsort.

Domstolen anser att visserligen att det finns brister i bolagets omplaceringsutredning. Men inte som påverkar det faktum att det inte fanns några lämpliga jobb att erbjuda mannen.

DO förlorar hela målet och får därmed stå för rättegångskostnaderna på 297 829 kronor. Samtliga ledamöter står bakom domen.