Madeleine Sjöstedt, kulturborgarråd i Stockholm, just nu aktuell med att försvara en bidragsmodell där kulturförvaltningen bestämmer på förhand vilka pjäser de fria teatergrupperna ska spela, vilket naturligt nog har givit orsak till sträng kritik – hon personifierar hur det går när kulturpolitik ersätts av upphandling.

Om uppsåtet är att få mesta möjliga kultur för skattebetalarnas pengar så blir resultatet effektiviseringar, sammanslagningar, njugghet som närmar sig förnedring i förhandlingarna med dem som vill sälja sin konst.

Själva situationen skapar en varufiering, när den konstnärliga friheten ska hackas upp i lagom stora och lagom lättsvalda bitar.

Jag säger inte att Sjöstedt har hittat på det här. Hon och hennes förvaltning har tilldelats rollen som väljare och vrakare i brist på allmän kulturpolitisk ambition här i landet. (Och satsningen på Kulturhuset kan bli riktigt bra med tanke på den konstnärliga sakkunskap som har knutits till omgörningen.)

Men när kulturpolitiken reduceras till köpslagan upphör därmed den inbördes tilliten. Det budskap om nyvunnen frihet som är konstens egentliga funktion måste smugglas in i föreställningarna, eller får stryka på foten.

Det är min ständiga förutsägelse att upphandlingen av kultur till slut kommer att leda till kultur som designats för att upphandlas. Sånt som mäklarna har med sig och hänger upp inför lägenhetsvisningar.