En kista förs i land med ett av offren för förra veckans flyktingkatastrof vid Lampedusa, Italien. 

Foto: Mauro Buccarello

En kista förs i land med ett av offren för förra veckans flyktingkatastrof vid Lampedusa, Italien.

 

I en artikel på SVT Debatt skriver den liberale debattören Fredrik Segerfeldt att LO och Socialdemokratin bär en skuld i de tragedier som inträffat på Medelhavet när människor drunknat i sina försök att ta sig in till ”fästning Europa”.

LO:s skuld är att de skapat en ”kartell” för att hålla uppe löner och villkor för de anställda.

Men det som Fredrik Segerfeldt och andra nyliberaler kallar att karteller ställs mot invandring, kan beskrivas på ett annat sätt, nämligen att solidaritet ställs mot lönedumpning och klassförtryck.

Det spelar tyvärr ingen roll hur ofta fackliga företrädare upprepar att invandring är en positiv företeelse, nyliberaler och mindre nogräknade arbetsgivare förvanskar ändå budskapet och påstår att LO:s krav på kollektivavtalade löner förhindrar invandring.

Syftet är uppenbart, att fortsätta hålla dörren öppen för en jobbtrafficking där människor av andra folkslag, hudfärg och kulturer ska kunna forslas hit och utnyttjas till lägre löner, sämre arbetsmiljö och usla villkor.

Då är det viktigt att upprepa de fakta som redan 2004 presenterades i EU:s grundscenario över Europas demografi. Även om 40 miljoner människor invandrar till EU fram till 2050 kommer antalet invånare i arbetsför ålder att ha minskat med 52 miljoner människor.

Det totala antalet EU-invånare kommer trots en sådan invandring att ha sjunkit med 7 miljoner människor.

Som alla seriösa ekonomer vet är en hög andel arbetsför befolkning en grundbult för att upprätthålla tillväxten.

Denna rapport gick utanför all debatt om flyktinginvandring och integration när den i stället kallt konstaterade att vi behöver invandring från länder utanför EU för att upprätthålla vår arbetskraftsstock och därmed vår tillväxt.

Även om Sverige enligt rapporten har en gynnsam befolkningsstruktur jämfört med övriga EU-länder råder ingen tvekan om att EU som helhet behöver invandring av ekonomiska skäl.

Vi står därmed inför ett val. Antingen kan EU stänga Europas gränser och se tillväxten stoppas upp, eller så öppnar vi gränserna och säkrar en bra tillväxt och välfärd även för EU:s barn och barnbarn.

Här föddes den motsättning som finns i dag mellan en solidarisk fackförenings- och vänsterrörelse och en segregerande utsorterande nyliberalism.

Medan fackförbunden bejakar invandring och fortsatt tillväxt och samtidigt står för en solidarisk lönepolitik som sträcker sig över ursprung, ras, kultur och klass försöker de starka europeiska nyliberala krafterna en annan väg.

De bejakar också invandring, men arbetar samtidigt strategiskt för att skjuta all solidaritet i sank. Invandring bör i den nyliberala agendan användas för att sänka löner för dem med annat ursprung, annan ras, annan kultur och från lägre klasser.

Om invandringen kan användas för att dumpa lönerna för de nyanlända inom arbetarklassen kommer detta att pressa ned löner och villkor för alla arbetare i Europa.

Få tar till sådana lågvattenargument som att påstå att de tragedier som har skett i Medelhavets vatten beror på att facken inte vill låta invandrare arbeta till slavlöner, men i grunden är argumenten desamma: Människor med annan hudfärg och från andra kulturer bör jobba till sämre villkor.

Missnöjespartier på högerkanten, som Sverigedemokrater, Vlaams Belang och andra, intar en tredje ståndpunkt i debatten.

De struntar i tillväxten – bara invandringen stoppas.

Fackföreningsvärlden och LO bejakar invandring till Europa, men säger nej till att de med mörkare skinn, från andra kulturer och invandrare från lägre klasskikt ska få lägre löner och sämre villkor än andra.

Allt annat är, om något, ren rasism och en utveckling som den fackliga världens solidaritet inte kan acceptera.

Martin Klepke