Varför får inte en artikelserie och bok som Maciej Zarembas Patientens pris – ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden (DN resp Weyler) större politiskt genomslag? Eller för den delen nyutgåvan med extramaterial av Göran Rosenbergs Plikten, profiten och konsten att vara människa (Bonniers).

Två ansedda liberala skribenter som visar i detalj hur den marknadsekonomiska styrningen av det offentliga är fullständigt missriktad och vilka allt grymmare konsekvenser det får.

Det finns liksom ingen koppling mellan denna typ av insikter och den politiska debatten – för att inte tala om politiska beslut och måldiskussioner.

Kritiken finns inte på den politiska kartan. Bara en halvhjärtad debatt om ägande och vinster som alls inte ifrågasätter den form av styrning som frånhänder sig allt ansvar och (utan att nödvändigtvis proklamera det) tar för givet att marknadslösningarna kan ordna allt till det bästa.

Att en alarmklocka som Zarembas (vars analys förstås kan göras radikalare) får ringa ohörd visar att politiken har resignerat.

Kampen mot New Public Management måste därför föras utanför politiken. Att i rollen som anställd, medborgare och ”kund” veta vad som är på gång. Att det är Excel som bestämmer över människors öden. Och protestera därefter, sluta sig samman, göra uppror som i Norge (där målstyrningen under den förra regeringen till slut ifrågasattes av motsvarigheten till Riksrevisionsverket, efter en rörelse av folkliga och professionella protester).

Det behövs räfst och rättarting, och den diskussionen kommer inte att synas i valrörelsen. Den får föras på annan plats, och förhoppningsvis blir allt fler inblandade.