Boken Döden på jobbet är ohygglig läsning.
Den beskriver alla turer runt olyckan på Nordkalk för två år sedan då Johan Löfroth avled och Gustaf Seppelin Solli fick grava frätskador när de arbetade med kylning av en av företagets ugnar.
Men här finns också en rad andra olyckor, oftast med en svag eller ingen rättslig påföljd.
Och i bakhuvudet surrar hela tiden frågorna: Hur blev det så här? Vad säger företagen, underleverantörerna, regeringen, vår arbetsmarknadsminister?
Boken, skriven av journalisten Elinor Torp, visar hur oerhört eftersatta arbetsmiljöfrågorna har blivit.
Oförsvarligt eftersatta.
Inhyrda är överrepresenterade i olycksstatistiken. Dödsolyckor ökar bland unga.
Vid olyckan vid Nordkalk samverkade båda dessa faktorer. En majoritet av de inhyrda var unga män helt utan erfarenhet av jobbet.
Och i riket är siffrorna nedslående. Var sjunde dag dör en arbetare på jobbet. Bara 2,8 procent av polisanmälningarna om arbetsmiljöbrott leder till åtal. Jämfört med andra brottstyper är det en mycket låg siffra.
Få av åtalen leder i slutänden till fällande dom.
Det är arbetsgivarens ansvar att göra en riskbedömning över arbetet. Ändå fälls sällan någon trots att riskbedömningen varit obefintlig.
Hur kunde det bli så här, är frågan som snurrar i huvudet. Vad gör regeringen?
En av alliansens första åtgärder när de kom till makten 2006 var att lägga ned Arbetslivsinstitutet. Kvalificerad forskning runt arbetsmiljön gick därmed upp i rök och som ett av få länder i EU saknar Sverige i dag samlad forskning om arbetslivet.
Samma år, 2006, drog regeringen ned på Arbetsmiljöverkets anslag med 160 miljoner kronor. Mellan 2006 och 2011 minskade antalet arbetsmiljöinspektörer från 389 till 251.
Med god marginal har vi nu den lägsta andelen arbetsmiljöinspektörer i Norden och uppfyller inte längre FN-organet ILO:s riktlinjer.
”Som att dra in trafikpolisen. Fri fart”, som ett skyddsombud i boken uttrycker det.
Till detta kommer en ogynnsam utveckling på arbetsmarknaden i stort. I dag finns fler osäkra och tillfälliga anställningar där oerfarna arbetare möter miljöer de inte är vana vid, fler underentreprenörer hyrs in för farliga sysslor och marknadsanpassade upphandlingar med snabb omsättning på både utförare och anställda försämrar arbetsmiljöarbetet.
Men oavsett orsaker är följderna inte acceptabla i ett civiliserat samhälle.
Enligt IF Metalls och AFAs kartläggning har antalet svåra arbetsplatsolyckor, de som orsakat mer än trettio dagars sjukskrivning, ökat med hela 38 procent på två år.
Det är en fullständigt oacceptabel utveckling.
”Ingen ska behöva förolyckas på sitt arbete.” säger den tidigare arbetsmarknadsministern Hillevi Engström i den interpellationsdebatt som citeras i Döden på jobbet.
Men samtidigt avfärdar hon kritiken mot att Arbetslivsinstitutet lades ned med att det var hennes företrädare Sven Otto Littorin som gjorde det, inte hon själv.
Har alliansregeringens ministrar verkligen inte ryggrad nog att stå för det egna partiets politik och försöka förändra brister i den?
Eller kommer vi att höra samma bortförklaringar från dagens arbetsmarknadsminister Elisabet Svantesson?
Svensk arbetsmarknad behöver inte fler fasansfulla öden som dem som Johan och Gustaf råkade ut för, som drabbar hela familjer när unga människor som just tagit sina första steg in på arbetsmarknaden förolyckas eller invalidiseras.
Anständigheten kräver att ministrar tar ansvar för den politik som förs, och IF Metalls tre grundkrav som formulerades i våras är en bra början, nolltolerans mot dödsolyckor, utökade resurser till Arbetsmiljöverket så att det åter blir en myndighet med kraft att agera, och ett ordentligt forskningscentrum runt arbetsmiljöfrågor, i stil med det Arbetslivsinstitut som den borgerliga alliansen var så väldigt snabb med att lägga ned.
