Alliansen säger att marknaden mår bäst om staten inte blandar sig i – men vill ändå detaljstyra våra inköp i långsökta försök att försvara sänkt restaurangmoms och verkningslösa rutbidrag, skriver Arbetets politiske redaktör Martin Klepke.
Få svenska regeringar har lagt sig i den fria marknaden så mycket som den nuvarande alliansregeringen.
Tvärs emot den egna nyliberala inställningen om att marknaden mår bäst utan statlig inblandning är just statlig inblandning ett av alliansens signum.
Samtidigt som regeringen sänker skatten i en förment ideologisk godhet där var och en ska få råda över sina egna pengar går en stor del av alliansens finanspolitik ut på att i detalj styra hur folk använder dessa nyvunna skattepengar.
Syftet är uppenbart. Genom att förvränga marknaden vill regeringen åstadkomma en överföring från det offentliga till det privata.
Ekonomiska styrmedel kan visserligen vara berättigade, till exempel av folkhälsoskäl. Höjd alkoholskatt gör att folk konsumerar mindre alkohol, vilket i sin tur leder till färre sjukdagar, högre produktivitet och färre alkoholrelaterade brott. Allt detta kan omräknas i ren ekonomisk vinning för oss alla.
Ett annat exempel på adekvat ekonomisk styrning är saker som vi inte kan bekosta var och en för sig och där samhällets behov är stora, som en ny järnväg, en ny bro eller en ny akutmottagning.
Där är det ekonomiskt berättigat att låta alla betala en viss del av sina inkomster i skatt och gemensamt bygga den järnväg ekonomin har nytta av.
Men vad prioriterar regeringen?
Rut- och rotbidrag är exempel på när regeringen vill styra folk till att köpa mer städning och bekosta fler renoveringar, åtminstone för dem i bostadsrätt och villor. De i hyresrätter får dock inget.
Dels är detta inte sådana saker som vi alla, privatpersoner och företag, har allmän nytta av, som en ny järnväg. Endast de hushåll som får städat drar nytta av rutbidraget.
Det är inte heller, märk väl, något sätt att öka antalet anställda.
När folk lägger mer pengar på städning så ökar ju inte deras inkomster, eftersom rut- och rotbidragen betalas med skatt som alla betalar. Det enda regeringen gör är att styra folks köpbeteende så att de köper mer städning och samtidigt tvingas köpa mindre av till exempel sjukvård när skatterna sänks.
En gång i tiden, innan alliansen tillträdde, hade vi också en enhetlig arbetsgivaravgift. Alla företag fick konkurrera på lika villkor på en öppen marknad, varje nyliberals dröm där kvalitet och effektiv produktion avgör försäljningen.
Sedan alliansen tillträtt har arbetsgivaravgiften halverats för företag som anställer ungdomar.
Även här förstör regeringen marknaden och fri konkurrens.
Den största delen av pengarna går nämligen till företag som redan har unga anställda, utan att de behöver anställa en enda ny ungdom.
Sänkt arbetsgivaravgift för vissa företag gör därmed att andra företag missar anställningar som skulle ha kunnat skapas med samma skattepengar.
Den nedsatta arbetsgivaravgiften har också dömts ut som jobbskapande åtgärd av en rad forskningsinstitut och myndigheter.
Samma effekter har vi också sett i de dyra försöken med sänkt moms på restauranger (runt 5,5 miljarder kronor per år).
Här är den ekonomiska styrningen dessutom tänkt att fungera som en mycket invecklad trestegsraket.
Sänkt moms fungerar som skattefinansierade bidrag till restaurangföretagen.
När bidragen väl fördelats hoppas staten att restaurangägarna inte stoppar pengarna i egen ficka utan använder dem till att sänka matpriserna på sina restauranger.
När priserna sänkts hoppas staten vidare att vi ska äta mer på restaurang och mindre hemma. Och om vi gör det ska restaurangerna förhoppningsvis anställa mer personal.
Jämfört med antalet jobb som kunde ha skapats om skattepengarna i stället gick till att rakt av anställa sjuksköterskor är antalet skapade jobb i restaurangerna i slutänden minimalt.
Dessutom, köper vi mer mat på restaurangerna köper vi mindre av något annat, för våra inkomster har ju inte höjts.
Det är dags att alliansen lyssnar mer till sin egen ideologi och låter marknadskrafterna verka där de gör mest nytta.
Skatter ska användas till sådant som marknaden inte klarar av, som vår välfärd. Annars havererar välfärden samtidigt som arbetslösheten når nya historiska nivåer.
