”Det går inte att höja de offentliga utgifterna, för då äventyras det finanspolitiska ramverket.”

Med det budskapet presenterade finansminister Anders Borg budgetpropositionen för nästa år. Det begränsade utrymmet var hans motivering till att bara 3 av drygt 24 miljarder kronor i ofinansierade satsningar placeras på valbudgetens utgiftssida.

Men hur hamnade statsbudgeten i ett läge där utgifterna riskerar att slå i taket?

Finansministerns förklaring är ambitiösa satsningar i tidigare budgetar i kombination med skenande kostnader för socialförsäkringarna. Utgifterna för sjukförsäkringen och sjukersättningen har förvisso ökat mer än beräknat på senare år, men i budgetpropositionen framkommer det också att uppgången hittills helt har parerats av minskade utlägg för annat – detta som en följd av att ekonomin har gått aningen bättre.

Bakgrunden till det snäva svängrummet för utgiftsökningar står i stället att finna i regeringens hantering av ramverket, och då i synnerhet taket för statens utgifter. Ett tak som från början var tänkt som ett verktyg för att säkra långsiktigt hållbara finanser genom att förhindra att olika departement skenade iväg i sina utgiftskrav.

Den sittande finansministern håller sig med betydligt större budgeteringsmarginal – det i budgeten angivna avståndet till taket, pengar som kan användas för oförutsedda ökningar – än sina föregångare.

Fram till 2006 brukade budgetarna innehålla en sådan buffert kring 4 miljarder kronor, därefter har budgeteringsmarginalen i genomsnitt uppgått till närmare 40 miljarder. Sedan några år tillbaka har regeringen en riktlinje som säger att bufferten måste uppgå till minst 1,5 procent av utgifterna, vilket motsvarar sisådär 16 miljarder kronor. Något som man i tidigare budgetar valt att överskrida med råge.

Skiftet har gjorts samtidigt som den förda politiken, genom oförändrat tak och strängare kvalificeringsvillkor i a-kassan, gjort att statsbudgeten inte försvagas lika mycket som tidigare när ekonomin djupdyker.

När finansministern hävdar att det inte finns utrymme för utgiftssatsningar är den nya bufferten inräknad. Utgifterna skulle alltså kunna stiga med 16 miljarder kronor nästa år, utan att taket höjs.

Men den främsta orsaken till den historiskt sett låga takhöjden står att finna i ett beslut som togs redan före förra valet:

I den ekonomiska vårpropositionen 2010 beslutade regeringen att utgiftstaken ska börja läggas hela fyra år fram i tiden. Det innebar att man då utöver ett förslag på utgiftstak för 2013, även gjorde en bedömning av nivån på taket år 2014.

Nivåerna som föreslogs innebar i praktiken mycket blygsamma nominella höjningar av utgiftstaken under de fyra åren. Och dessa har sedan legat kvar med undantag för små tekniska justeringar. Om man tar hänsyn till prisökningarna så sänks faktiskt utgiftstaket nästa år.

Ibland låter det som om utgiftstaken är något av naturen givet. Men det enda som regelverket ålägger regeringen är att besluta om ett utgiftstak.

Nivån är en rent politisk fråga. Eller för att låna ett citat från förra veckans lunta: ”Utgiftstakets nivå är ett uttryck för regeringens syn på hur det offentliga åtagandet mätt i utgiftstermer ska utvecklas.”

Vilken syn den sittande regeringen har framkommer några sidor längre fram, där det framgår att utgiftstaken inneburit att statens utgifter som andel av BNP har sjunkit stadigt sedan 2009. En utveckling som väntas fortsätta ända fram till 2017. Anders Eld