De senaste 15 åren har det skett en förändring: Det är inte längre lika tabu att uttrycka sig rasistiskt som det var i slutet av 1990-talet, bedömer Annika Ödebrink, ansvarig för diskrimineringsfrågor på Seko.

– Man ska aldrig någonsin låta rasistiska uttalanden gå förbi. Man ska alltid möta vardagsrasism, det är den viktigaste utgångspunkten.

Även om det inte låter så allvarligt, så riskerar nivån att höjas annars.

Om någon blivit diskriminerad eller kränkt – anmäl då till facket, så blir arbetsgivaren skyldig att utreda ärendet. Därefter kan ärendet drivas rättsligt. Ofta står ord mot ord, och därför är det viktigt att dokumentera, också vilka som var närvarande.

Ibland kan det ändå vara svårt att reagera direkt och säga ifrån. Då är det bra att i efterhand tala om för den drabbade personen att man sett och uppfattat, kan stödja och vittna, säger Annika Ödebrink.

För att det ska vara diskriminering ska personen missgynnas på ett i viss mån strukturellt och upprepat sätt, för att det ska vara en kränkning ska en person känna sig drabbad.

Men det är naturligtvis inte okej att arbetskamrater sprider rasistiska, generella åsikter omkring sig, anser hon, även om det är svårt att agera rättsligt. Tillsammans kan fack, arbetskamrater och arbetsgivare se till att hålla stämningen på en god nivå.

– Vi kan tycka hur mycket som helst att man inte kan vara rasist på en arbetsplats, men tyvärr kommer det nog alltid att finnas människor som är det. Det alla kan och bör göra är att tydligt visa att man inte håller med.

Hon bemöter rasismen på jobbet