Foto: Ola Torkelsson

Foto: Ola Torkelsson

Tågvärden Emma Eleonorasdotter har mött en rå rasism på jobbet. Men också upptäckt att det inte alltid handlar om hat, utan om att kolleger söker lösningar på problem.

 

FACKET OCH FRÄMLINGSFIENTLIGHETEN del 2.
Asylsökande utan pengar till biljetten får rasism att visa sig bland tågpersonal i Malmö.
– Det är ett stort problem, som lämnas över åt oss, säger tågvärden Emma Eleonorasdotter.
Hon har mött en chockerande rasism – och kolleger som är rädda för att påtala rasism.

När Pågatåget glider ut ur den underjordiska perrong­en på Malmö central slår höstregnet hårt mot rutorna. Emma Eleonorasdotter lägger in väskan i personal­hytten och kollar läget med den ordinarie tågvärden. I dag har Arriva dubbelbemannat tåget, själv ska hon vara ett stöd om något händer. Utsatta sträckor som den här mellan Malmö och Helsingborg, där risken för bråk bedöms som förhöjd, bemannas med två tågvärdar under kvällar och helger.

Så går de runt och kollar biljetter.

Fyra minuter senare anländer tåget till Burlöv, en station som har gett namn åt ett arbetsmiljödilemma: ”Burlövsproblematiken”. Problemet uppstår ofta, hur ofta kan vare sig hon eller hennes arbetskamrater svara på. En gång om dagen kanske.

Emma Eleonorasdotter ställer upp på intervjun – men får inte med sig några kolleger – för att hon vill få till en förändring. Rasismen, den hatiska men också den slentrianmässiga, har skapat ett arbetsklimat där folk är rädda för att påpeka rasism, upplever hon.

Hon är integrationsansvarig på Sekos klubb Pågatåg och har sina synpunkter klara. Hon är antirasist, mår dåligt av orättvisor och ser en klassproblematik. Hon säger att det kan vara lätt för medelklassen att vara retoriskt korrekt, och urskillningslöst se ner på personer ur arbetarklassen som inte har orden som främsta redskap. Hatet mot rasismen i Sverigedemokraterna blandas med raljerande om att ”Jimmie” är ett arbetarklassnamn, att sverigedemokrater inte kan stava, inte uttrycka sig.

Sverige är ett rasistiskt land, anser hon, och det är själva grunden och förklaringen till att arbetarklassen uttrycker sig rasistiskt. Det finns inget försvar för rasism, men man har rätt att inte vara bildad.

Själv har hon en fot i arbetarklassen, en i den akademiska världen. Hennes pappa är gruvarbetare i Norrland.

– Om man kommer dit och lyssnar på deras jargong med finjusterade och delikata öron så baxnar man. Orden är ofta plumpa och omöjliga. De pratar inte mediespråk, som i finare medelklassammanhang, och det är lätt att döma. Med fint språk kan man utöva makt, säger hon, som efter jobbet – eller just den här dagen före – läser till en master i kulturanalys i Lund.

Under sina fem år som tågvärd har hon fått se och uppleva en så rå rasism bland kolleger att den fått henne att fullkomligt tappa hakan, och må riktigt dåligt. Det finns en liten grupp hatiska rasister.

Men för andra som fäller kommentarer om flyktingar, muslimer, afrikaner handlar det om att leta lösningar genom kategoriseringar, och med dem går det att diskutera, är hennes erfarenhet. De flestas rasism är verbal och inkonsekvent, mynnar inte ut i handlingar, som den kan hos vältaliga politiker eller andra medelklasspersoner med makt att påverka.

Hon har som arbetskamrat stått öga mot öga med dem som hon ”annars inte skulle prata med”:

– Det har hänt att jag börjat gilla folk, inte hållit med i vissa sakfrågor, men insett att det i grunden är en kämpande, utsatt människa.

Hon säger det, vill förtydliga, för det är så lätt att diskussionen i medier blir enkelspårig.

Hur var det då med Burlövsproblematiken? Jo, en kort bit utanför de blöta rutorna där tåget glider genom Burlöv finns Arlöv Park hotell. Där får asylsökande tillbringa sina första dygn – max en vecka – i Sverige, medan deras asylärende tas emot på Migrationsverket. De flesta som kommer dit nu är syrier, trötta oach slitna och orkar inte ta sig någonstans, enligt personal på verket. Eftersom kost och logi ingår får de asylsökande bara 24 kronor om dagen.

Till Malmö behöver de ta sig en, kanske flera, gånger för att fylla i sin asylansökan. En del vill också ta sig till Malmö av andra skäl.

Migrationsverket ombesörjer nödvändiga resor till myndigheten, liksom till sjukvårdsinrättningar, enligt lagen om mottagande av asylsökande. Bussar går dagligen från hotellet.

Ändå.

På tåget sitter ofta personer som inte pratar svenska eller engelska, inte har biljetter till tåget – resan kostar 25 kronor – men som visar upp dokument där de kallas till Migrationsverket.

Tågvärdarna har då fyra minuter på sig att agera. I deras jobb ingår att se till att resenärerna har biljetter. Om de väljer att kasta av personerna blir nästa station Malmö, alltså målet för resan. Om de väljer att se mellan fingrarna – det vill säga inte sköta sitt jobb – blir det alltså samma sak. Om de skriver en böteslapp kan det vara svårt dels med adressen eftersom den är så tillfällig, dels med betalningen eftersom dagersättningen på 24 kronor alltså inte räcker ens till en resa.

– Jag har också fått bevis för att det kan påverka asylprocessen, säger Emma Eleonorasdotter, en bieffekt som hon själv mår dåligt av att veta.

Situationerna utlöser också ofta starka reaktioner. Hos en del kolleger visar sig en rasism. Kolleger drar förhastade slutsatser, och skrider till handling på ett sätt som de annars inte skulle göra. Personerna behandlas inte som individer. Irritation kan också uppstå bland resenärer.

Styrelsen på klubb Pågatåg har lyft ”Burlövsfrågan”, och ledningen har kontaktat Migrationsverket, som lovat att bli tydligare i informationen till de asylsökande.

– Det är ett strukturellt problem som borde gå att lösa, men som lämnas åt tågvärdarna. Det öppnar för personliga bedömningar och för rasistiska förklaringar och tankesätt, säger hon, medan tåget rullar vidare i det skånska landskapet, förbi Lund, Glumslöv, Rydbäck och Landskrona mot slutstationen Helsingborg.

– Nya resande, säger Emma Eleono­rasdotter och en kille vid fönstret gräver förtvivlat i alla fickor.

– Jag har biljett, säger han, vänta …

– Jag tror dig, säger hon och står tålmodigt kvar.

Asylsökande som inte kan betala för sig är konkreta situationer där rasismen kommer till uttryck och ibland får hårresande konsekvenser. Som integrationsansvarig får Emma höra många andra berättelser från sina 400 kolleger, det finns en främlingsfientlighet som gör sig tydlig.

Själv har hon också sett mycket som fullkomligt chockat henne.

En tidig morgon för tre år sedan tappade hon talförmågan. Två lokförare i 40–50-årsåldern – med en månadslön runt 35 000 kronor, väl­etablerade i samhället – satt och pratade, när en annan kollega med utländskt ursprung gick förbi.

– Då gjorde en av dem spytecken, så som man kanske gjorde när man var tolv och ville mobba någon. Så sa de något nedlåtande om att han var en ”kulturberikare” och så spottade den andra över axeln: tvi, tvi, tvi.

Klockan var fem och hon hade inte riktigt vaknat till. Efteråt kände hon sig dum, för hon hade inte fått fram ett ord. Annars brukar hon alltid ta diskussionen.

Andra gånger har hon hört personer i fikarummet hålla tal som skulle falla den rasistiska organisationen Ku klux klan i smaken. Kolleger har försvarat seriemördaren Peter Mangs, de har beskrivit utförligt vad de vill göra med mörkhyade fuskåkare, de har raljerat över afrikanska mammor med fyra barn som hoppar på tåget i sista stund.

Men hon upplever att det oftast går att bryta stämningen. Man måste säga ifrån, poängterar hon.

– Egentligen är jag ju ganska dyster. Hatet mot muslimer, afrofobin, som nyligen tog sig uttryck på ett sätt som får blodet att stanna i kroppen. Men jag har en känsla av att man vaknar och börjar se rasismen som ett problem och jag har hopp om att arbetarklassen ska samla sig och ta ställning.

 

Kommentarer:

Arriva: Rasism är ett starkt laddat ord

Seko: Säg ifrån till rasisterna, anmäl diskriminering

Migrationsverket: Inga specialregler