Språket i sin makt

Lars Noréns dagböcker, vars andra del just har utkommit, är ett praktexempel på den hållning som inom filosofin kallas solipsism: antagandet att världen och det egna medvetandet sammanfaller så till den grad att det inte finns nånting därutanför.

Detta åstadkoms naturligtvis tack vare att själva dagboksformen ger honom en tvärsäker roll i hans eget liv. Men framför allt är solipsismen en effekt av Noréns oförlikneliga stilkonst.  Få kan på motsvarande vis bli så helt och fullt språk – och i motsvarande grad så väldigt lite kropp. Det är som om ett spöke ginge omkring i samtiden och inventerade allt: först huruvida det förtjänar att alls nämnas; därefter en nyckfull och/eller subtil värdering, subjektiv men med anspråk på allmängiltighet.

Och det är detta både skitiga och rena omdöme, i moraliska, politiska eller estetiska frågor, som utövar en så nästan hypnotisk lockelse på alla som har sin sensibilitet som främsta yrkesredskap. Skvallret och åsikterna kan man gott klara sig utan, och jag själv glömmer ganska snart vad som har sagts om vem (även om det förstås kan kännas hårt för dem som blivit personligen angripna, eller för den delen approverade); men själva den mentala vakenheten, oupplösligt förenad med språkets vindlingar, är rena rama raketbränslet för sinnesförmögenheterna och förståndet långt efter avslutad läsning.

Men hur olika är inte Noréns pjäser den frånnärvaro som kännetecknar dagböckerna! På scen, där de gestaltas av tunga kroppar, men till och med när man läser på boksidan. Människor hopplöst riktade till varandra, eller till en hopplöshet som inget, ingen kan överbrygga. Själva deras fallande genom tillvaron är så insnävat och enkelriktat att de saknar överblick (förutom ett antal minnesvärda visionära gestalter). Ofta regeras de av ett upprepningstvång som gör dem iakttagbara likt insekter från teatersalongen, fastnade i mönster som gradvis uppenbaras, och utan koll på hur det skulle gå till att ta sig ur. Och framför allt annat är de fångar i språket, som snarare snärjer och knyter fast än det frigör och förklarar.

Dagböckernas suveränitet över språket ända in i dess mest melodiska aspekter är grundvalen för deras rusiga frihetskänsla och örnblick. Och den därmed sammanhängande känslan av att stå över alla behov av andra människor, att vara sig selv nok. Medan människorna i pjäserna är kastade åt varann och ofta inte ser eller förmår uttrycka nånting annat än själva relationen (eller ickerelationen) och dess begränsningar.

Den senaste, stora pjäsen 3.31.93, i regi av Sofia Jupither på Stockholms Stadsteater, har cirka tjugofem olika  roller, innerligt framförda av ungefär lika många skådespelare. Tjugofem fördömda själar fångna i kärlek, släktband, skuld eller beroende: bojor som efterhand blottläggs under de fyra timmar pjäsen varar, och medan åren går. Ovanligt nog för Norén finns det flera tendenser till försoning: relationer som blir helade eller åtminstone fungerande; omöjligheten av att leva samman bäddas in i kompromisser som går att leva med, till exempel återföreningen mellan paret som tog skilda vägar efter att deras barn dött i magen.

Dessutom är 3.31.93 en sagolikt vacker uppsättning, där stillheterna talar lika mycket som handlingen, där ögonblicken innan replikerna är fyllda av en ömsinthet mycket större och öppnare än vad som sen ges utrymme att uttrycka.

Men i jämförelse med Dagböckerna…

Jag tänker så här, nu när de två råkar sammanfalla. (Och nej, jag har inte läst alla de tvåtusen sidorna i band två än.) Pjäsen är ett montage av ett antal mikrodramer som spelas upp jämte varann på scenen och alltmer nystas in i varann ju mer åren går.  Och prismatiskt har de flesta av mikrodramerna det gemensamt att de skildrar människor som saknar andra handböcker till sina egna liv och relationer än de påbud som plikten tillhandahåller – plikten och dess avigspegel förtappelsen, resignationen. Till var och en av dem skulle man kunna ge det käcka rådet att här behövs mer solipsism, mer svalkande likgiltighet. De människor som omger dig finns bara i din föreställningsvärld och kan inte uppfylla dina behov, åtminstone inte så länge du fortfarande begär av dem att de ska göra det. Därför är det läge att börja vara hänsynslös. Så som stora författare kan unna sig. Därför att de har språket.

Och som vanligt med Noréns dagböcker: När jag läser ytterligare ett par hundra sidor för att hitta ett passande avslutningsscitat, dyker det inte upp nånting som passar. Det här herraväldet över språket sitter så väldigt mycket i övergångarna, och i förmågan att byta ämne.  Det uppstår tystnader som man bara uppfattar inifrån läsflödet. Och så upptäcker jag en orättvisa i min diagnos om solipsism. Relationen till den lilla dottern Sasha är djupt etisk. Dagbokens författare tar på sig att älska henne och leda henne och gör det fullt ut.

Det här får bli smakprovet, som synkar med vad jag sagt ovan. Den tonsäkra formuleringskonsten, de överrraskande tankehoppen, tveksamheten kring den egna frånnärvaron:

”Jag avskyr, jag äcklas av det språk eller snarare av orsakerna till det språk som dominerar nu, eller kanske mest av allt det som man anser vara viktigt, värt att belysa. A sa imorse att hon känner en väldig lättnad över att hon inte längre har DN. Ibland känner jag mig som en robot som har kommit till för att hjälpa och leda autistiska barn. Men det är väl mitt eget inre, autistiska barn som jag försöker vägleda bort från det obegripliga, oberäkneliga, oöverblickbara.” (8 november 2012)