”Har ni sett negern?”

Frågade ungarna på min skolgård någon gång i 70-talets början. (”Vad svart han är!”) Vi växte upp i en liten industriort i mellersta Norrland, och en svart man hade börjat plugga på byns folkhögskola.

Det kan låta efterblivet. Men inte var vi vana vid invandrade människor. I byn bodde några finnar, en norska och så göteborgskan – som hon fick heta i många år efter sin inflyttning.

Men så särskilt rasistiska minns jag inte att någon var trots allt. Vi levde trots allt fortfarande i andan efter 68 och motsättningarna var få.

Annat var det på 90-talet. När Ny Demokrati klättrade på plastbackar och hejade till det om otäcka muslimer, och Lasermannen härjade vilt.

Om den tiden i en dalsländsk by har Expos vd Daniel Poohl skrivit en roman. Till hans hemort kom kosovoalbaner i flykt från kriget. Några, Daniel själv, var förtjusta. Andra rakade skallen.

Vi inleder i veckan vår serie Facken och främlingsfientligheten med en intervju med Poohl.

Han säger mycket klokt. Till exempel att ju högre antirasisterna ropar, desto starkare blir Sverigedemokraternas argument.

Det finns saker att vara stolt över med Sveriges flyktingpolitik. Vi är det första land som lovat flyktingar från Syrien en fristad.

Å andra sidan. Vi dras med en skam.

Även den här sommaren har thailändska bärplockare lämnats övergivna i de svenska skogarna. I bästa fall får de betalt för sina utlägg på runt 18 000 kronor. Jag funderar på vart pengarna går. En biljett fram och tillbaka Bangkok–Stockholm kan man få för 5 000 spänn. Någon gör sig en liten profit.

Bulgarerna har haft det tufft i skogarna i Uppland. Det är ont om bär, bären är dåliga. Paradoxalt nog så sjunker då uppköparnas priser. De handlar i andra länder i stället.

Nadja Radmilova Zlatanova och hennes familj går back i år. Erik Larsson och Sandra Lund har träffat bärplockarna och berättar en förtvivlans historia.

De är här för att de måste försörja sig. Och vi behandlar dem illa.

Det är en skam.