Sedan 2007 har egenavgifterna till landets a-kassor varierat mycket kraftigt. Kungstanken har varit att differentieringen ska påverka arbetslösheten. I branscher där arbetslösheten är hög har därför avgiften varit hög – vilket har påståtts kunna dämpa löneökningarna.

Det direkta sambandet mellan arbetslöshet i den egna branschen och kraven på löneökningar har dock bara funnits i de teoretiska modeller som regeringen konstruerat.

År efter år har gått utan att differentieringen uppvisat den effekt regeringen antagit – alternativt hoppats på. Men någon förändring av systemet har inte varit aktuell, inte förrän nu.

Inom arbetslöshetsförsäkringen har avgiftsförändringarna lett till dramatiska massavhopp. På ett par år, 2007 och 2008, försvann cirka en halv miljon löntagare från försäkringen. Det blev med regeringens politik helt enkelt för dyrt att försäkra sig.

Att experimentet upphör 2014 välkomnas av alla. Men frågan varför det har tagit sju år att avbryta differentieringen är fortsatt obesvarad. Det finns ingen ny kunskap som förklarar regeringens radikala omsvängning.

Kritiken av de differentierade avgifterna har också varit skarp allt sedan 2007, och den har varit bred: allt ifrån fackföreningsrörelsen till finanspolitiska rådet. Men regeringen har framhärdat.

Den enda möjliga förklaringen till förändringen är att regeringens överläggningar med fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna om en jobbpakt 2012 innehöll ett löfte om en bytesaffär: introduktionsavtal som underlättar för ungdomar att få jobb mot likformighet i a-kassan och extrapengar till handledarstöd i företagen.

I den modell för lönebildning som används i Sverige tar fackförbunden i den internationellt konkurrensutsatta sektorn ledartröjan och förhandlar fram de normerande avtalen.

Resten av arbetsmarknaden följer i ett senare skede efter med samma ram för löneökningarna med ibland mycket små, om ens några, lönemässiga avvikelser. Och någon differentiering av löneökningarna utifrån de olika branschernas arbetslöshetsrisk eller nivå har aldrig förekommit.

Verkligheten har snarare varit den omvända. Branscher med hög arbetslöshet kännetecknas ofta av lågt löneläge och en överrepresentation av kvinnor. De har därför varit lönemässigt prioriterade de senaste avtalsrörelserna.

I själva verket är därför differentieringen av avgiften till arbetslöshetsförsäkringen ett experiment som misslyckats kapitalt, men kostat löntagarna tusentals kronor i onödan.

Den avgörande frågan är nu om de strömmar tillbaka till försäkringen. Eller har den urholkade ersättningen och de tuffa kvalifikationskraven permanent skapat en stor grupp löntagare som saknar försäkringsskydd?

Utvecklingen 2014 ger besked. Tommy Öberg