Foto: Martial Trezzini
”Folkmord? Javisst! Men bara när vi själva vill”.
Så stod det på en affisch som spreds på Stockholms gator i början av 1970-talet.
Affischen föreställde Sovjets och USA:s ledare Leonid Brezhnev och Richard Nixon i öm omfamning och var en travesti på en affisch från RFSU om ökad preventivmedelsanvändning.
Rysskommunisterna rasade. Hur kunde någon jämställa det goda Sovjet med imperialistmakten USA? Stormakterna var ju dessutom bittra fiender och knappast allierade i några omfamningar.
Fiender är dessa båda stater än i dag, USA och Ryssland, nu med Barack Obama i spetsen tillsammans med Leonid Brezhnevs aggressive arvtagare Vladimir Putin.
Ändå har Obama och Putin under de senaste dagarna framställts som eniga och överens, väldigt överens, om hur de ska förhålla sig till det folkmord som pågår i Syrien.
Nämligen att låta folkmordet pågå, bara det inte sker med gas.
Just i detta nu pågår det grymmaste kriget sedan Rwandamassakrerna, det sker i vårt relativa grannskap som ju Medelhavsländerna i dag får ses som.
Med stor säkerhet är det regeringssidan som i detta utrotningskrig har använt saringas för att döda motståndare, män, kvinnor och barn, i ett av rebeller kontrollerat område.
Trots detta övergrepp mot folkrätten visade Breshnevs lärjunge, den före detta KGB-chefen Putin, att han som vanligt tänkte blockera alla FN-beslut om en humanitär militär insats, som han gjort många gånger tidigare, medan Obama den här gången över huvud taget inte ville fråga FN när han bestämde sig för att USA nog ändå borde intervenera för att stoppa det folkrättsvidriga mördandet.
Så började Ryssland och USA förhandla.
Och resultatet blev att allt får fortgå, bara det inte sker med gas. Och via världens nyhetsbyråer spreds bilder på de båda ländernas utrikesministrar i en omfamnande pose som faktiskt påminde om den som på 70-talet spreds på folkmordsaffischen.
Att många kallar helgens uppgörelse för en ”diplomatisk seger” känns sorgligt. Snarare är den maktens vinst över medmänsklighet och humanism.
Att enas om att inte ingripa när människor, byar och städer mals till aska i det snart två år långa inbördeskriget är ingen framgång.
Enligt uppskattningar från FN hade 93 000 personer dött i Syrienkriget redan i april i år. Sedan dess har antalet dödade fortgått i en ännu högre takt än tidigare och antalet döda beräknas i dag, endast fyra månader senare, vara uppe i 115 000 personer. Av dessa har 113 500 dödats med helt konventionella vapen, utan hjälp av någon gas.
Att så lätt falla till föga för Putins kompakta antihumanism är ingen seger för Obamaregimen och ingenting att vara stolt över.
Huvudansvaret för att folkmordet får fortgå ligger dock naturligtvis på Rysslands envåldshärskare Vladimir Putin, som fortsätter pumpa in mängder vapen i konflikthärden och som i stormaktshänförelse understöder människors lidande och ofrihet.
