Den 14 september är det tio år sedan svenska folket röstade nej till euron, och ja till att behålla kronan. Diskussionens vågor gick höga, inte minst inom fackföreningsrörelsen. Vi som var kritiska mot euron var oroliga att en gemensam valuta i länder med så olika ekonomier skulle försvaga medlemsländerna, då politiken inte kan anpassas till olika ekonomiska förhållanden i olika länder. Vi varnade också för en press mot försämrade villkor i kollektivavtalen. Eurons anhängare å andra sidan menade att en gemensam valuta skulle leda till en starkare fackföreningsrörelse i Europa.

Så här tio år senare kan vi konstatera att svenska folket gjorde ett klokt ställningstagande. Euron har tyvärr visat sig ha ännu mer skadliga konsekvenser för fackföreningsrörelsen än vad någon trodde på den tiden. Medan Tysklands export har gynnats av den svaga euron har ekonomierna i södra Europa drabbats hårt. När de inte kan påverka valutakurs och ränta återstår bara brutala nedskärningar av skola, sjukvård och pensioner, massuppsägningar i den offentliga sektorn och kraftiga lönesänkningar. Det har till och med gjorts lönesänkningar i strid med gällande kollektivavtal, något som FN:s arbetsorganisation ILO kritiserat EU-länderna för.

Samtidigt har EU-domstolen i en rad domar, bland annat det svenska Laval-målet, slagit fast att i EU är kapitalets fria rörlighet viktigare än mänskliga rättigheter som fackföreningarnas förhandlings- och strejkrätt. EU:s utstationeringsdirektiv, som skulle skydda arbetstagare som jobbar i annat EU-land, har gjorts om till ett tak där det är förbjudet att ens förhand­la om kollektivavtal med det utländska företaget. Skyddet mot social dumpning på EU:s fria arbetsmarknad har förvandlats till ett såll. Utländska arbetare ska vara välkomna i Sverige, men diskriminering i form av sämre löner, arbetsvillkor och arbetsmiljö kan inte accepteras.

ILO har kritiserat EU för att bryta mot ILO:s kärnkonventioner om föreningsfrihet och förhandlingsrätt, genom att ekonomiska intressen sätts före fackliga rättigheter. ILO kräver också att den svenska staten ska ersätta Byggnads och Elektrikerna för att de fått betala böter i Laval-målet, trots att deras strejk var helt i enlighet med svensk lag. Men regeringen gör ingenting för att rätta till dessa missförhållanden.

Tio år efter folkomröstningen är det viktigt att svensk fackföreningsrörelse – oavsett olika åsikter om euron – med kraft framför kraven:

• att den svenska regeringen ska begära ett juridiskt hållbart undantag för Sverige att delta i EMU

• att den svenska regeringen kräver en fördragsändring i EU, med ett socialt protokoll där det slås fast att mänskliga rättigheter (som yttrande- och tryckfrihet, föreningsfrihet, förhandlings- och strejkrätt) inte kan åsidosättas av ekonomiska intressen

• att den svenska regeringen ersätter Byggnads och Elektrikerna för de skadestånd de fått betala i Laval-målet.

Lennart Söderberg
medlem i Handels avd 36, Uppsala