”Så här vill jag utveckla EU”

EU-parlamentet i Strasbourg.

EU-samarbetet befinner sig i en brytningstid. Den ekonomiska och finansiella krisen har drabbat många medlemsländer hårt och resulterat i massarbetslöshet, social oro och minimal tillväxt. Hur EU hanterar dagens utmaningar kommer att avgöra samarbetets framtid.

EU-samarbetet är viktigt för Sverige och svenska löntagare, men det har inget egenvärde. Den växande misstron mot unionen är i många fall motiverad. Den ekonomiska krisen har hanterats med ensidiga åtstramningar, uppsägningar och privatiseringar. Fackliga rättigheter och kollektivavtal har underminerats. Krisen har använts som ursäkt av borgerliga politiker för att attackera hela den europeiska sociala modellen. Om utvecklingen tillåts fortsätta kommer det folkliga stödet för unionen att försvinna.

EU behöver förändras för att säkerställa sin egen fortlevnad. Jag vill vara drivande i arbetet för att åstadkomma en sådan förändring. Fokus måste ligga på att dra tydliga gränser mellan EU:s och medlemsstaternas kompetenser och att utnyttja gemensamma resurser för att skapa fler och bättre jobb.

I grunden handlar det om att skapa rättvisare regler för EU:s inre marknad. I dag kan oseriösa företag alltför lätt sko sig på låga löner, usla arbetsvillkor och skattekonkurrens. Om vi menar allvar med att konkurrensen ska ske med kunskap och kompetens måste incitamenten på marknaden och synen på de ekonomiska friheterna förändras. Proklamationer om att fri rörlighet för tjänster är alltigenom bra och att alla hinder för rörligheten därför bör tas bort måste ifrågasättas. För vad utgör egentligen ett hinder?

EU-domstolen har utvecklat en rättspraxis som innebär att fackliga krav på likabehandling av löntagare betraktas som ett hinder mot den fria rörligheten för tjänster. Kollektivavtalen och konflikträtten på svensk arbetsmarknad har därmed begränsats. Det är en utveckling som jag som socialdemokrat och fackligt aktiv inte kan acceptera. Vår kollektivavtalsmodell är inget hinder. Den har bidragit till en stabil utveckling av svensk ekonomi och sysselsättning. Med andra ord är vissa ”hinder” inte bara acceptabla utan till och med eftersträvansvärda.

Detta bör vara en central fråga i EU-valrörelsen nästa år. Konflikten är egentligen precis densamma som i nationella val. En höger som anser att borttagandet av hinder för företag och kapital är det primära står mot en arbetarrörelse som accepterar marknadsekonomin men endast som ett medel för högre samhällsintressen. Kapitalmarknaderna måste regleras och övervakas hårdare. Svenska kollektivavtal ska gälla på svensk arbetsmarknad. Arbetstagare ska behandlas lika, oavsett nationalitet. För att garantera detta måste EU:s fördrag komp­letteras med ett socialt protokoll som innebär att grundläggande fackliga fri- och rättigheter går före företagens vinstintressen.

Dessutom måste den nuvarande åtstramningspolitiken brytas. I krisens spår har det högerdominerade Europa försökt sig på konststycket att kollektivt svälta sig starkare. Åtgärderna går bland annat ut på att minska konsumtionen av utländska produkter i krisländerna, med syfte att minska underskotten i handelsbalansen. Det är ett allvarligt hot mot den svenska exporten, vars andel till eurozonen uppgår till 40 procent. Att politiken har misslyckats är inte bara uppenbart, det är inte heller förvånande. Utan investeringar skapas ingen tillväxt och utan tillväxt kan krisländerna inte minska sin statsskuld. EU bör i stället främja och samordna offensiva investeringar i utbildning, infrastruktur, välfärd och klimatsmart teknik. Det skapar hållbar tillväxt och sysselsättning.

Jag vill bidra till att skapa en ny färdriktning för Europa. Därför kandiderar jag till socialdemokratisk ledamot av Europaparlamentet i valet den 25 maj 2014. Jag är stolt och hedrad att LO-förbunden Byggnads, Elektriker­na, Fastighets, Målarna, Seko och Transport beslutat sig för att lansera mig som deras kandidat. Jag hoppas att många fler sluter upp.

Johan Danielsson
EU-samordnare på LO