Den här boken ger fantastiska inblickar i det världsdrama som består i fattiga afrikanska människors strävan att komma in i det rika Europa.

Den italienske journalisten Fabrizio Gatti har tillsammans med människor som vill till Europa rest från Senegal, genom Mali och in i Saharaöknen i Niger upp mot Libyen, varifrån massor med människor hela tiden tar sig till ön Lampedusa söder om Sicilien.

Gatti har delat många men inte alla av resans faror och han har kommit många människor nära. Dessa människor blir systematiskt rånade och misshandlade av militärer när de passerar gränser. Och rånen kan till och med av militärerna ”rättfärdigas” med att de rånade kommer att tjäna så mycket pengar när de kommer till Europa. De framtida inkomsterna i Europa kapitaliseras djupt in i Afrika. Kvinnor som har ett värde på sexmarknaden kan forslas till Europa för att där som prostituerade arbeta av ”reseskulder” på 30–40.000 dollar. Skakande är skildringen av de överfulla lastbilar som ofta i livsfarliga färder korsar öknen. Många blir bestulna på sin magra reskassa och blir fast i någon av öknens oaser. Bilar går sönder eller kör vilse och människor törstar och svälter ihjäl i öknen.

De som lyckas ta sig till Libyen eller Tunisien har en livsfarlig resa kvar i små fiskebåtar på Medelhavet.  12 procent dör under överfarten.

En båt med flyktingar anlöper Lampedusa. Foto AP / Scanpix.

En båt med flyktingar anlöper Lampedusa. Foto AP / Scanpix.

Nästa inblick i denna trafik gäller livet i interneringslägret på Lampedusa. Fabrizio lyckas genom att kasta sig i havet utanför ön bli tagen för en illegal immigrant och kan på så vis inifrån skildra övergrepp och vidriga förhållanden i lägret.

Bokens tredje stora inblick gäller livet som papperslös jordbruksarbetare i Syditalien. Här arbetar man i total rättslöshet under slaveriliknande förhållanden. Misshandel av arbetarna är vanligt förekommande och den ynkliga lönen betalas ibland ut och ibland inte.

Läkare utan gränser har sammanställt en rapport, Hyckleriets frukter, om hur dessa papperslösa lever mitt inne i Europeiska unionen: 70 procent måste dela sovutrymme med mer än fyra andra; 30 procent måste dela madrass med minst en annan person; drygt hälften saknar rinnande vatten; 51,7 procent äter inte frukost och 31 procent äter ingen lunch; 12, 4 procent lagar mat över öppen eld och 19,5 procent har ingen möjlighet alls att laga mat; 95,8 procent arbetar utan kontrakt och 30 procent har under de senaste sex månaderna varit utsatta för misshandel.

Fabrizios bok är alltför lång och rymmer alltför många detaljer som inte är tillräckligt sorterade, men ibland skriver han enastående bra. Som i denna skildring av hur det är att resa i den oändliga öknens luftspeglingar:

”En lastbil tillkännager plötsligt sin närvaro bakom horisontlinjen, genom sin fjäderbuske av svart rök. Den stampar mot solen precis som de fartyg som på 1800-talet förde europeiska trashankar till Amerika. Vi reser alla i samma hastighet som dessa gamla atlantångare. Kanske rentav långsammare, eftersom våra hjul nu hasplar runt i en ny bank av fech fech, denna lömska form av sand som är len som talkpuder. Lastbilen som kommer emot oss tar till slut form, precis som sanddynerna. Först glider den fram på himlen. Sedan stöder den sig på sin egen spegelbild. Först när den bara är några minuter ifrån oss förenas de två spegelbilderna, som ett timglas, och visar sig äntligen för oss i sin verkliga gestalt.”

Bokens berättelser är viktiga. De lyfter upp i ljuset sådant som Europa helst inte vill tänka på. Man skulle kunna säga att boken synliggör Europas omänsklighet.

Men samtidigt tar Fabrizio inte riktigt tag i de politiska frågor som boken aktualiserar.

För hur ser egentligen en vettig politik ut när det gäller de hundratals miljoner fattiga runtom i världen som skulle vilja passera det europeiska fortets murar? Om vi tar Sverige så är väl samtliga riksdagspartier ense om att det ska finnas spärrar mot hur många som får komma till Sverige. Och även om Sverigedemokraterna därvid är snålast så har alla partier ungefär samma skäl till att inte släppa in för många: det blir rörigt och kostar pengar.

Jag har för mig att Torbjörn Tännsjö en gång sagt att den enskilda politiska åtgärd som skulle öka jämlikheten mest i världen vore att öppna alla gränser.

Förmodligen har han rätt i det. Men för oss, mänsklighetens överklass, skulle det bli rörigt och kosta pengar.

Tomas Lappalainen

Veckans Fackbok

Bilal – På slavrutten till Europa

Författare: Fabrizio Gatti
Förlag: Celanders
Översättning: Margareta Zetterström

Läs också Corrado Calabrós dikt "Senegalesisk sång i Lampedusa" här!