Foto: Anders Andersson
Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd svingade på onsdagen en bägare med tunnelbyggarna vid Hallandsåsen.
I onsdags svingades bägarna för andra gången över att borrarna nu brutit igenom Hallandsåsen. Den här gången står den västliga öppningen klar. Den östliga öppnades för två år sedan.
Tunneln är därmed färdig, visserligen till ett gigantiskt överpris och de samhällsekonomiska förlusterna blir bestående för all framtid.
Men tunneln är på samma gång en intressant bekräftelse på att en av nationalekonomins vanligaste teorier faktiskt inte stämmer.
Det är teorin om ”homo economicus”, den ekonomiska människan.
Teorin har sin grund i liberalismens antagande att människan väljer utifrån största möjliga nyttomaximering. I alla val handlar alltså människan rationellt och väljer det som ger störst vinning.
Mot det kan ställas teorin om att det är samarbete runt kollektivets framgång som är mänsklighetens vinnande koncept, inte individens nyttomaximering.
När beslutet togs om att borra genom Hallandsåsen följdes vinstmaximeringskonceptet. Kapaciteten skulle öka och miljö- och andra vinster var stora.
Så följde alla skandaler med tätningsmedel, överraskande hård berggrund (hur nu det kan överraska) och alla andra faktorer som gjorde att kostnaderna sköt i höjden med en Marsrakets hastighet.
Och redan för många år sedan stod det klart att borrningen var ett fiasko. Den samhällsekonomiska nyttan skulle aldrig uppväga de enorma kostnaderna och – det som är verkligt intressant – det skulle vara bättre om arbetet då omedelbart avbröts i stället för att låta borrningen fortsätta.
Det skulle alltså ge största samhällsekonomisk nytta om hela tunneln övergavs och man i stället började om från början och ökade tågkapaciteten på annat sätt.
Men man borrade vidare. Och valde medvetet att låta ytterligare miljardtals skattekronor slösas bort.
Enligt teorin om den ekonomiska människan är detta inte möjligt. Människan gör ju vid varje val en kalkyl över största möjliga vinstmaximering och följer denna vinsttråd. Här valde i stället rader av politiker, debattörer, tjänstemän och företag tvärtom ett alternativ som var minst fördelaktigt.
Hade homo economicus fått fnatt?
Det intressanta är att hela beteendet kan förklaras med en betydligt nyare ekonomisk teori. Nämligen att människan visserligen kan tycka om vinst men i sina val i betydligt större utsträckning styrs av en panikartad skräck över att förlora något, det som i ekonomiska termer kallas förlustaversion.
En rad studier har på senare år stött den tanken.
Faktiskt kan teorin om förlustaversion också stödja tanken att människan hellre arbetar i kollektiv än för individuell vinning. För var står alla skattebetalare och skriker om att få tillbaka sina pengar som borrats bort i Hallandsåsen?
Handen på hjärtat, de flesta tar nog en ekonomisk förlust om vi delar på den. Även om förlusten blir mycket större än om allt avbrutits låter vi hellre pengarna försvinna än att tvingas se en tom tunnel som ständigt påminner oss om den förlust vi gjorde.
Att detta är pinsamt för de ansvariga är lätt att förstå. Det kan också vara anledningen till att man fortfarande håller fast vid att kostnaden blir 10,5 miljarder kronor trots att Trafikverket i sitt ”Förslag till nationell plan för transportsystemet 2014–2025” slår fast att kostnaden snarare blir 11,9 miljarder.
För den korta sträckan, 8,7 kilometer, blir kostnaden därmed ofattbara 1 368 miljoner kronor per kilometer.
Det kan jämföras med kostnaderna för en kilometer snabbspår mellan Göteborg och Stockholm, 190 miljoner kronor, en satsning som alliansregeringen för övrigt har sagt nej till.
2015 öppnas tunneln genom Hallandsåsen för trafik. Och då, när allt är klart, återstår bara Trafikverkets ord från granskningen i somras, en granskning som mynnar ut i ett enda sammanfattande ord: ”Olönsam”.
