I tider av (politiskt grundad) rivalitet mellan religioner och allmän religionsförföljelse känns det livsviktigt med dialog mellan olika trosriktningar. En nyutkommen antologi visar att sån verksamhet har försiggått oförtrutet i Stockholm i över hundra år, Religionsvetenskapliga sällskapet, på protestantisk grund men med stor öppenhet åt alla håll, och i medveten opposition både mot rationalitetskult och alltför stark högkyrklighet – det vill säga kyrkans tendens att se ritualerna som det viktigaste.

Sällskapet. Tro och vetande i 1900-talets Sverige. Redaktör: Susanne Olsson. Förlag: Molin & Sorgenfrei.

Sällskapet. Tro och vetande i 1900-talets Sverige. Redaktör: Susanne Olsson. Förlag: Molin & Sorgenfrei.

Uppsatserna söker sig tillbaka till dem som var med om att grunda Sällskapet, och de personerna känns så väldigt moderna. Den nästan profetiskt radikale Samuel Fries, feministen och civilisationskritikern Lydia Wahlström, och så rabbinen Gottlieb Klein, presenterad av sin sonsondotter Helle, nu chefredaktör på Dagens Arbete.

Kleins undersökningar av det kristnas judiska grundvalar verkar både historiskt och etiskt intressanta, Nya Testamentet läst genom urkunder och moralregler som fanns i svang. Vad sägs till exempel om det gamla visdomsordet: ”Den, som tillsluter sitt öga för den fattiges elände, kallas en skändlig, en afgudatjänare och en mördare.” (Citerat ur huvudverket Den första kristna katekesen, som finns att läsa på nätet.)

Nathan Söderblom och Torgny Segerstedt tillhörde också kretsen. Boken avslutas med en imponerande lista över alla föreläsningar genom åren, och Björn Skogars skiss över nittonhundratalets teologi i Sverige. Inga Sanners beskrivning av debattklimatet för hundra år sen är också mycket givande.

Branting nämns nånstans, men i stort sett var verksamheten i Sällskapet ju ett högborgerligt medelklassfenomen. Det skulle vara mycket givande att också ta in arbetarrörelsen i perspektivet, dess krav på människovärde och dess hädelsekamp mot den förtryckande officiella statsreligionen.