I nästa vecka samlas riksbanksledningen igen för att bestämma styrräntan.

Men trots att inflationen ligger långt under målet på två procent och arbetslösheten är hög räknar ingen med att Riksbanken kommer att sänka räntan för att få fart på konjunkturen. Nej, i stället lär signaler om stigande bostadspriser och ett par tiondels procentenheters ökning i hushållens lånande motivera att nivån ligger fast.

Samtidigt som riksbankschefen troligen åter ser anledning att mana andra aktörer att göra mer för att ta itu med hushållens skuldsättning. Att en för hög ränta (för hög för att klara inflationsmålet) leder till onödigt hög arbetslöshet brukar inte stå i fokus när Stefan Ingves pratar med pressen.

Men långt bortom de flestas kännedom har det under sommaren pågått en hård dragkamp mellan två olika myndigheter om vem som ska få ha hand om det som i dessa kretsar kallas för makro­tillsyn, vilket helt enkelt handlar om regelverk och övervakning för att se till att bubblor inte får bank- och finanssystemet att braka ihop.

Både Riksbanken och Finansinspektionen vill hålla i en verktygslåda som innehåller avundsvärda redskap typ kontracykliska kapitalbuffertar och riskviktsgolv. I måndags satte regeringen ned foten och meddelade att Finansinspektionen vann.

Det blir den myndigheten som får huvudansvaret för att se till att bankerna inte äventyrar hela samhällsekonomin.

Riksbankschefen får i stället nöja sig med att ingå i en samtalsklubb tillsammans med finans­marknadsministern och direktörerna för Riksgälden och Finansinspektionen. Gruppen ska samlas ett par gånger om året – över en kopp kaffe med mazariner? – och prata om stabiliteten i det finansiella systemet. Någon beslutsrätt har inte organet, men det är tydligen tänkt att det ska föras protokoll vid sammankomsterna.

I praktiken riskerar dock regeringens beslut att permanenta problemet med ränteframkallad arbetslöshet: Samtidigt som Finansinspektionen ges huvudansvar för dessa frågor så görs nämligen inget åt Riksbankens uppdrag.

Det framhålls tvärtom att banken vid sidan av inflationsmålet även fortsättningsvis ska verka för att säkerställa ett fungerande betalningsväsende. Något som bankledningen tolkat som att den ska se till att hushållen inte lånar för mycket. Men deras enda verktyg för att göra det blir i praktiken munväder och räntevapnet.

I slutändan innebär det att den onödigt höga räntan lär hålla i sig.

Anders Eld