Skolminister Jan Björklund framhärdar med sitt lärlingsprojekt där den bärande tanken är att flytta undervisning från skolor till arbetsplatser.
Ingenting tyder på att det fungerar bra – den här gången heller.
Som stöd får företagen ett ”anordnarbidrag” på upp till 57 500 kronor per år och studenterna får upp till 1 000 kronor i månaden för resor och mat.
Tanken är god, att minska ungdomsarbetslösheten.
Men mellan 2008 och 2011 hoppade 56 procent av eleverna av den lärlingsutbildning som fanns redan då.
Ett skäl till avhoppen är med all säkerhet det som IF Metall pekar på när facket vill ha höjd nivå på gymnasiets industriprogram:
Det är kompetensen som räknas, och elever vill ha möjlighet att gå vidare längre fram i livet.
Det handlar inte om att alla ska bli akademiker men att försöka snabbexaminera elever ur skolan skapar inga jobb och gör det inte enklare att få de jobb som finns.
Den stora utsorteringen, som bygger en svårforcerad mur på arbetsmarknaden, skapas hos dem som inte har fullföljt gymnasiet.
Trots att Björklund menar att lärlingssystem fungerar i Tyskland och Österrike är det uppenbart att Sverige främst behöver en skolpolitik som slutar sortera ut elever.
Elever måste hellre få hjälp att nå den kompetens som krävs.
