Så länge LO-grupperna slits ut och lämnar arbetslivet tidigare än andra kommer de att få lägre pensioner i takt med att den genomsnittliga livslängden stiger.

Ett sätt att mildra den effekten av pensionssystemets koppling till livslängden är att öka möjligheten att få sjukersättning för dem som efter ett långt arbetsliv inte orkar längre, skriver LO i sitt remissvar på den statliga pensionsåldersutredningens betänkande, som lämnades i april i år.

Utredningens utgångspunkt är att när vi lever allt längre måste vi också arbeta längre, annars blir pensionerna för låga. För att fler ska kunna arbeta längre lade utredningen fram förslag som ska skapa större möjligheter för äldre att studera, bättre arbetsmiljö, skärpt lagstiftning mot åldersdiskriminering och möjligheter till flexibel arbetstid.

Men eftersom sådana reformer bara kan få effekt på lång sikt var utredningens mest konkreta förslag höjda åldersgränser för när pensionen får börja tas ut, höjd startålder för garantipension och höjd åldersgräns för anställningsskydd. De här åldersgränserna ska kopplas till en riktålder för pensionering, som följer medellivslängdens utveckling, föreslog utredaren.

LO håller med om mycket av analysen, och ställer sig bakom det helt centrala förslaget om en riktålder. Denna borde för övrigt höjas till 66 år redan i dag, enligt LO.

Men utredningen har ett alltför ensidigt fokus på att fler ska arbeta längre upp i åldrarna, anser LO. Det avgörande för att alla ska få bra pensioner är antalet arbetade timmar. Och det kan höjas även genom att unga kommer in på arbetsmarknaden snabbare, en rätt till heltid införs och arbetslösheten pressas ner.

Vad LO-medlemmarna beträffar kommer de inte att orka arbeta längre upp i åldrarna bara för att åldersgränserna höjs. En förutsättning för att LO ska acceptera höjda åldersgränser för pension är att åldersgränserna för a-kassa, sjukpenning och sjukersättning följer med uppåt – något som utredningen också har föreslagit. LO hävdar att a-kassan och de arbetsmarknadspolitiska programmen dessutom måste förbättras, annars finns risken att äldre arbetssökande ser sig tvungna att börja ta ut ålderspension tidigare än riktåldern.

Utredningens förslag för bättre arbetsmiljö, bland annat ökade resurser till Arbetsmiljöverket för tillsyn, utbildning av skyddsombud och utveckling av det systematiska arbetsmiljöarbetet, får i huvudsak LO:s stöd.

För att öka äldre anställdas möjligheter till kompetensutveckling vill utredaren förändra studiemedelssystemet genom höjd åldersgräns för studielån till 57 år och ett förstärkningsbidrag för äldre studerande. Intentionen är bra, anser LO, men förslaget är inte tillräckligt attraktivt. Erfarenheten visar att LO-grupperna tvekar att skuldsätta sig för att studera, särskilt när avkastningen på studierna är osäker. LO föreslår därför att de som studerar efter 54 års ålder ska få tillgång till ett högre studiebidrag som minskar behovet av lån.

Pensionsåldersutredningen anser att 65 år som pensionsålder har förblivit en stark norm för de flesta svenskar, och att inte minst de olika systemen för tjänstepension bidrar till att konservera den normen. Här håller LO inte med. Stora förändringar har gjorts för att anpassa tjänstepensionerna till den allmänna pensionen, även om övergångstiderna är långa. Först som sist är tjänstepensionerna en fråga för arbetsmarknadens parter. LO avvisar förslaget om en lagändring som skulle höja den ålder från vilken tjänstepension får tas ut från 55 till 62 års ålder, det vore ett intrång i parternas avtalsfrihet.

TCO, vars remissvar ännu inte är färdigbehandlat, är också kritiskt till att utredningen lägger sig i vad parterna på arbetsmarknaden har avtalat om. En mer principiell invändning från TCO är att automatiska mekanismer för pensionsålder och pensionsnivåer avpolitiserar hela pensionsfrågan. Här finns en ”demokratisk risk”, anser TCO.

I dag, måndag, har även Pensionsmyndigheten presenterat sitt remissvar om utredningen. Myndighet en ställer sig bakom förslaget om en riktålder för pensionering, och principen att den ska höjas i takt med medellivslängden. Men myndigheten vill att riktåldern ska grundas på prognoser för livslängdens förändring (inte faktiskt utfall), och att en bana för riktålderns utveckling ska stakas ut med kanske tio års framförhållning. På så sätt blir det lättare för människor att planera sin pensionering, anser Pensionsmyndigheten.

Till skillnad från LO och TCO anser Pensionsmyndigheten att de olika systemen för tjänstepension konserverar normen att man ska gå i pension vid 65 år. Myndigheten kritiserar särskilt tjänstepensionerna för offentligt anställda med inkomster över 7,5 basbelopp om året. De är den enda grupp vars pension inte alls påverkas av att livslängden ökar. På så sätt saknar de offentliganställda med goda löner motiv att senarelägga sin pensionering.

De största hindren för ett längre arbetsliv finns dock i arbetslivet självt, anser Pensionsmyndigheten: i arbetsmiljön, i diskrimineringen av äldre på arbetsmarknaden, och i bristen på kompetensutveckling. Och de hindren är de svåraste att göra någonting åt.