Jag missbrukar.

För tjugonde gången i dag lyssnar jag på When I grow up med First aid kit. Jag är fast i tonernas melankoli.

”You got cucumbers on your eyes, too much time spent on nothing. Waiting for a moment to rise.”

Min tolkning: Det handlar om någon som har gurkor på ögonen och tänker mer om livet än lever livet – en fästing som väntar veckor på ett grässtrå för att bita sig fast i ett lämpligt värddjur som passerar.

Sedan tänker jag att jag har blivit en bortskämd svenne. Att det är ett i-landsproblem att gnälla över att man inte fångar dagen 365 gånger om året. För på bakgårdarna i vårt i-land finns ett u-land där människor hungrar och kämpar varje dag för att sova torrt. Att oja sig över några gurkor på ögonen blir lätt fjantigt.

En kväll på socialjouren på Söder i Stockholm. Regnet öser ned. En pappa från Bulgarien och hans son står i dörren. De ber om att få komma in. Egentligen ska de skickas till ambassaden, men den här gången har de tur. De får ett tillfälligt tak och mat i magen.

Så har vi italienaren som kom hit för två veckor sedan med drömmen om ett jobb i bilindustrin. Nu är pengarna slut och han tvingas sova utomhus. Han säger att det gör det mycket jobbigare att söka jobb. ”Jag är trött hela tiden.” Tänker du åka tillbaka?” frågar jag. ”Jag har inget att vända tillbaka till”, säger han och plötsligt känns det som att jag befinner mig mitt i First aid kits melankoli.

De är så många. Människorna som bär finanskrisen och åtstramningspolitiken med sitt kött och blod. De som söker sig till Sverige med drömmen om ett jobb. Det handlar om företag som provanställer gratis utan lön, om tolv timmars städjobb för 100 spänn och 16 madrasser som hyrs ut i en tvåa i Söderort.

Det känns okej att ungdomsarbetslösheten kan pressas ned genom att unga tar jobb på restauranger i Oslo eller att barnmorskor får drägliga arbetsvillkor i Norge. På samma sätt känns det okej att bulgariska bärplockare, spanska lantarbetare och italienska industriarbetare får samma chans här.

Samtidigt kan man ju fråga sig hur det står till i de i-länder där det hungras på bakgårdarna.

I helgen satt jag i en källarlägenhet i Göteborg. Min vän log trött åt mig och skakade på huvudet då låten rullade i gång igen.

”You got cucumbers on your eyes, too much time spent on nothing. Waiting for a moment to rise.”

Orden slog in som ett slagskott i bröstkorgen. Jag spelar låten om och om igen. Jag missbrukar First aid kit.

Erik Larsson