Foto: Ulf Palm

Turister smyger sig på bakifrån när Kristina Hed målar kärlekshästar. Den grå dekoren tog hon fram till kronprinsessans bröllop.

Foto: Ulf Palm

Turister smyger sig på bakifrån när Kristina Hed målar kärlekshästar. Den grå dekoren tog hon fram till kronprinsessans bröllop.

Fingerfärdig hantverkare, pratglad underhållare och tålmodig pedagog med ögon i nacken. För att tillverka ­Sveriges nationalsymbol krävs mer än bara yrkesskicklighet.

Det är bara att titta runt – och var inte rädda att fråga! säger Roland Presthans.

Busslasten med pensionärer skingras i verkstaden på Nils Olsson hemslöjd i Nusnäs i Dalarna. Några ställer genast de klassiska frågorna: Görs allt verkligen för hand? Vad är det för träslag och hur lång tid tar det att göra en häst?

Andra tittar förundrat på Roland Presthans, som sitter på en stol mitt på golvet i horden av besökare och täljer sina hästar.

– Har du skurit dig i tummen? frågar en kvinna.

Men plåstret är bara för att skinnet inte ska slitas under en hel dags täljande.

– Men nog har jag skurit mig många gånger allt. Fast aldrig riktigt illa, berättar han under några sällsynta minuter av lugn när gruppen gått vidare.

Roland Presthans har täljt dalahästar i 25 år. I vanliga fall jobbar han, liksom de övriga täljarna, hemma. Men på sommaren turas några av dem om att sitta i verkstaden och visa hantverket för turister. Det är kul och blir mer liv och rörelse då, men första året var det nervöst, säger han.

– Det är ju 50 år sedan jag läste engelska i skolan, och så kommer det en massa folk och frågar på engelska. Det var kämpigt i början.

Att tälja dalahästar är ett hantverk som gått i arv i generationer i byarna utanför Mora. I dag sitter drygt 50 personer hemma och täljer åt Nils Olsson hemslöjd. Roland Presthans började när han var sjukskriven från sitt vanliga jobb på en mekanisk verkstad. Sedan fortsatte han på kvällarna. Nu när han är pensionär blir det fem hästar varje morgon.

– Om det är dåligt väder blir det fler, men det finns inga krav utan man jobbar som man vill. För mig är det här avkoppling. Man tar fram hästarna, sätter sig framför radion och lyssnar på Sportextra, säger han.

Några meter från Roland tjuter bandsågarna där plankor förvandlas till hästämnen, som hivas ner i säckar och körs ut till täljarna.

Även där flockas besökarna och en tysk kvinna fingrar på en häst bara några centimeter från sågbladet. Jan Fridh sågar och svarar på hennes frågor. Jo, han har jobbat i tolv år vid sågen, och ja, benen sågas upp på frihand utan linjer. Jo, det tar något år att lära sig.

Att prata med turisterna är en lika stor del i jobbet som att såga ut hästar, säger han när tyskan gått vidare. Nils Olsson, som är en av två dalahästtillverkare i Nusnäs, har runt 300 000 besökare om året. Nästan alla dyker upp under två hektiska sommarmånader från midsommar och framåt.

– Det är på vintern vi plöjer på och producerar det mesta. Det hinner vi inte nu när det ska snackas, säger Jan Fridh.

Han gillar kombinationen att vara vanlig träarbetare på vintern och turistattraktion på sommaren.

– I slutet av sommarn är man trött på allt spring. Då längtar man till lugnet. I slutet av vintern är det tvärt om. Då blir det tradigt att bara stå och mölja.

Men han förnekar inte att det är jobbigt och nervöst när besökarna kommer fram och fingrar på sågen.

– Värst är när någon kommer bakifrån och lägger handen på axeln på mig när jag står och sågar. Då blir man rädd.

Lennart Ihrén, som inte bara är produktionschef utan också allt i allo, bestämmer sig för att plocka fram avspärrningarna som ställs runt sågarna under högsäsong. Trots att besökarna strövar fritt i verkstaden har inga allvarliga olyckor skett under företagets 85-åriga historia, säger han och tillägger att han förundras över hur många föräldrar som släpper loss sina barn utan uppsikt. Det blir arbetarna som får hålla koll, både för barnens och sin egen säkerhet.

– Man utvecklar en jäkla splitvision. Hade vi bara kunnat åka skridskor hade vi blivit utmärkta hockeydomare.

När Lennart Ihrén var barn satt hans morfar hemma och täljde hästar. Själv har han arbetat sig uppåt inom företaget genom att varva jobb och studier.

– Jag vara bara 13 när jag började doppa här. Då var det syntetfärger och man stod i ångorna hela dagarna in­nan man vinglade hem till grannbyn, säger han när han visar rummet där hästarna grundmålas.

På den tiden fick besökarna titta in genom ett fönster i dörren.

– Det kunde sticka fram tio huvuden i luckan. Då var man verkligen som en apa i bur. I dag är det annorlunda när vi pratar med besökarna.

Oscar Hagborg Olsson, en av företagets sommarjobbare, hivar ner hästar i en bytta med rödfärg och ställer sedan upp dem på tork. Att grunda hästarna är det enklast jobbet för nya. Att bli skicklig på sågning kan ta flera år, och dekormålning och täljning handlar också mycket om rutin.

– De täljer en häst på tio minuter. För mig tog det en och en halv timme när jag försökte förra sommaren, säger Oscar.

Ett asiatiskt par backar nästan in i de nydoppade hästarna för att ta en bild.

– Don’t get stuck in the wet paint, varnar Lennart.

Turisterna hoppar framåt och ler förläget.

Att folk fingrar på nymålade hästar händer även i dekormålningen där Kerstin Reuterborg målar klassiska röda hästar.

– Det är lite tråkigt när de förstör, men så är det, och de flesta är ju bra.

Hon bedyrar att hon älskar både sitt jobb och turisterna. Krusmålningen, som hästmålningen kallas, lärde hon sig tidigt av sin mor som fortfarande, 81 år gammal, målar hästar i hemmet. Själv har Kerstin Reuterborg målat i 40 år varav 25 i verkstaden.

– Det är lugnande, säger hon.

När hon drabbades av hjärtinfarkt började hon måla tre dagar efter att hon lämnade sjukhuset.

– Det är den bästa medicinen för mig.

En normalstor häst tar tre minuter.  Att turisterna frågar och fotograferar stör inte alls.

– Det är en del av jobbet. Vi är fotomodeller också, och om vi fått betalt för det hade vi varit miljonärer nu, skojar hon.

När Kerstin kommer hem från jobbet fortsätter hon att måla hästar ett par timmar till. Precis som när det gäller täljande har företaget målerskor som jobbar hemifrån.

– Jag gillar det. För mig är det rogivande, och så ger det ju lite extra ekonomiskt också.

I butiken bredvid måleriet är det trångt av turister som fingrar på allt från dalahästar till tuppar, grisar och träskor med kurbitsmålning.
Och vid bandsågarna i verkstaden har nästa turistgrupp anlänt. En blandning av svenskar och amerikaner.

– Säkert en släktförening. Det kommer många svenskättlingar från USA hit. Man får höra många familjehistorier, säger Jan Fridh.

Han brukar även prata flugfiske med besökarna och tycker att nästan alla är trevliga. De enda han egentligen irriterar sig på är typerna som kommer in och berättar hur mycket bättre det skulle vara att tillverka hästarna maskinellt.

– De kommer hit och tror att de är smarta. Men jag är säker på att om vi överger hantverket, då är det slut med oss och med dalahästen. Folk blir förvånade över att vi gör allt för hand, och det är därför de kommer tillbaka och köper hästar.

– Det är kul när någon kommer in och frågar var maskinen är som tillverkar dalahästar står, då brukar jag säga: ”Det är jag!” säger Jan Fridh, skrattande och sträcker armarna i luften i en segergest.

Foto: Ulf Palm

Foto: Ulf Palm

Roland Presthans är pensionär men täljer än.

Foto: Ulf Palm

Foto: Ulf Palm

Oscar Hagborg Olssons sommarjobb går i rött.

Foto: Ulf Palm

Foto: Ulf Palm

Att prata med turister är lika viktigt som att såga hästar för Jan Fridh.

Foto: Ulf Palm

Foto: Ulf Palm

Krusmålning. Kristina Hed vid penseln.

Leksak blev souvenir

Trähästar som leksaker nämns i skrift redan på 1600-talet. Under 1700-talet täljde skogs­arbetare hästar till sina barn. På 1800-talet blev det vanligt att måla blommönster på hästarna, och gårdfarihandlare spred dem i landet. Hästarna tillverkades i hemmen av fattiga familjer.

Genombrottet kom på världsutställningen i New York 1939 där hästen blev symbol för Sverige.

I Nusnäs utanför Mora finns nu två stora dalahästtillverka­re: ­Grannas och Nils Olsson hem­slöjd. De star­ta­des på 1920-talet av bröder i samma familj. Varje år tillverkar de tillsammans runt 200 000 häs­tar. De använder fortfarande täljare och målare som jobbar i hemmen i trakten.