Foto: Henrik Montgomery

Foto: Henrik Montgomery

Stefan Löfven och Socialdemokraterna måste bli tydliga med åt vilket håll de vill gå i den ekonomiska politiken.

 

Med snart ett år kvar till ödesvalet 2014 är det hög tid att oppositionen blir tydlig i sin ekonomiska politik.

Det räcker inte att ta rygg på förd allianspolitik och försöka utrusta den med lite mer ansvar, lite mer vetenskap och lite mer rättvis fördelningspolitik för att vinna väljarnas stöd.

För att vända arbetsmarknad och tillväxt uppåt måste oppositionen visa att statens resurser kan användas för att skapa jobb i stället för att förslösas på verkningslösa skattesänkningar.

Fakta är följande:

• Arbetslösheten är i dag över 9 procent.

• Enligt regeringens egna beräkningar (vårpropositionen 2013) kommer arbetslösheten år 2017 att vara lika hög som 2007.

År efter år av alliansstyre har alltså inte avspeglat sig i den minsta förändring på arbetsmarknaden, inte fler i arbete, inte fler som kan betala skatt eller bidra till samhällets försörjning.

Sverige har gått in i en passivitetens förlamning, där varje skutt upp eller ned i konjunktur eller på börs inte speglar hur det går för svensk ekonomi eller de svenska företagens konkurrenskraft, utan endast speglar hur det går för övriga Europa.

Sveriges egen ekonomiska utveckling är död.

Samtidigt har vi tvingats se alliansens enda väg misslyckas, där skattesänkning på skattesänkning förslösats utan att skapa någonting alls.

Efter alla försök är det lätt att inse att alliansens tal om att ett femte och kanske sjätte jobbskatteavdrag skulle skapa jobb helt enkelt inte stämmer.

Att tro att väljarna inte förstår detta, och att de trots stiltjen i ekonomi och på arbetsmarknad vill ha mer av samma sak, fast med en något skarpare, röd, vidhängande fördelningsreglering, är att underskatta väljarna.

Oppositionen måste i stället visa att de 120 miljarder kronor per år som alliansen hittills har minskat statens inkomster med genom sina skattesänkningar måste användas på ett betydligt bättre sätt.

I våras föreslog LO-ekonomerna en radikalt annan väg mot låg arbetslöshet och höjd tillväxt.

Det är att satsa 70 miljarder på jobbfrämjande åtgärder. Det skulle, enligt LO-ekonomernas beräkningar, skapa drygt 100 000 nya arbetstillfällen, alltså en explosion av människor i arbete som alliansens förlamande politik aldrig varit i närheten av.

Kritiken från borgerligt håll blev naturligtvis att LO vill ta pengar som inte finns, leva över landets tillgångar, skuldsätta våra barn för evig tid och så vidare.

Däremot såg borgerliga debattörer inget fel i att i stället satsa ännu mer på nya skattesänkningar.

Ett sådant resonemang bortser från att det bara finns en sorts pengar.

Kan staten lägga nya och gamla miljarder på att sänka skatterna, på en åtgärd som alltså inte fungerat, så kan en ansvarsfull stat välja att i stället lägga pengarna på jobbskapande åtgärder enligt LO:s förslag.

Lägg också märke till att LO inte var först med att tala om ökade åtgärder i denna storleksordning för att klara jobb och välfärd.

Redan i mars slog Konjunkturinstitutet fast att de offentliga åtagandena måste öka med cirka 74 miljarder kronor på årsbasis fram till år 2017 för att klara nödvändig personalstyrka inom vård, skola och omsorg.

Och alliansens svar är alltså att tvärtom dra ned, sänka skatten och lägga ännu mindre pengar på att skapa jobb.

På ett område är Socialdemokraterna välgörande tydliga. Det är inom skolan, där det björklundska haveriet välförtjänt sågas jäms med fotknölar­na i socialdemokratisk retorik.

Vid en socialdemokratisk seger kan vi äntligen stoppa skolans kunskapsras och se fram emot en utbildning vars främsta syfte inte längre är att befästa klasskillnader.

Men det skulle vara välgörande om Socialdemokraterna blev lika tydliga när det gäller den ekonomiska politiken.