Sverige är ett rasistiskt land, därför att hudfärg, språk, bostadsområde med mera påverkar livschanserna och utkomstmöjligheterna. Och just därför blir de långlivade diskussionerna kring frågor som rör rasism så intressanta och kraftfulla.

Stefan Jonsson kritiserar, bland annat i DN förra veckan, ”hedersvåld” som vetenskapligt begrepp, med utgångspunkt i en enligt honom alltför rasifierad instruktionsfilm gjord för internutbildning inom polisen. Han förnekar inte fenomenet, men ifrågasätter ordets förklaringskraft och hävdar att det påverkar vårt omdöme, på områden långt utanför rättsskipningen. För det får han lida spe, och för många debattörer är det som att Jonsson sviker brottsoffren genom att underkänna diagnosen ”hedersvåld”.

Traumat efter Ruben Östlunds film Play fortsätter också att värka, nu senast efter Peter Cornells klassikerupphöjelse i Expressen av detta grymma spel om makt, med ungdomar från Göteborgstrakten i rollerna. Många uppfattar den som rasistisk, ja som en skymf, därför att skurkrollerna spelas av svarta killar, vars karaktärer och livsomständigheter heller inte tecknas särskilt djupt.

De blir typkaraktärer, precis som ”hedersmördaren” tänks styrd av traditionen och inte av ett eget själsliv, av unika levnadsomständigheter som ledde fram till dådet.

Samtidigt tycker jag att Play är en ruskigt bra film, eftersom den handlar om makt och vanmakt på ett sätt som går långt utöver de konkreta händelser som skildras. Den passivt registrerande, stelbenta kameran har en tyst huvudroll.

Hur skulle en konstnärligt fullödig hedersvåldsfilm se ut? (Det finns säkert redan.) Hur skulle den påverka åskådarens seende och omdöme? Och framför allt: hur skulle den vara fotad? Vem i ett konfliktfyllt alltmer uppdelat samhälle är det som ser det som skildras?