Hur väl fungerar egentligen den svenska arbetsmarknaden?

Under det gångna året har tunga instanser som Riksbanken och statliga Konjunkturinstitutet dragit slutsatsen att det har uppstått grus i maskineriet. De hänvisar till att matchningen mellan arbetssökande och lediga jobb efter finanskrisen inte anses flyta lika smidigt längre.

Men på senare tid har LO-ekonomerna trätt fram till arbetsmarknadens försvar. Ryktet om försämrat funktionssätt är överdrivet, hävdar de.

Debatten kan verka teoretisk, men den har stor praktisk betydelse för bedömningen av hur mycket högre efterfrågan som ekonomin tål.

Konjunkturinstitutet bedömer att den långsiktigt hållbara arbetslösheten är nästan sju procent i år, medan LO-ekonomerna tror att arbetslösheten kan sjunka ner mot fem procent innan det uppstår risk för flaskhalsar och skenande löner. Riksbanken är som vanligt ovillig att sätta ner foten och resonerar om ett intervall mellan 5 och 7,5 procent, men eftersom varje ny rapport innehåller argument för en upprevidering ligger bankens verkliga skattning troligen i övre delen av spannet.

Eftersom den långsiktigt hållbara arbetslösheten är en storhet som inte går att mäta kan oenigheten bestå hur länge som helst, men de skilda buden förklarar varför instanserna presenterar helt olika recept på stimulanser till ekonomin.

Knäckfrågan i sammanhanget är den så kal­lade matchningen.

Pessimisterna hävdar att den har försämrats påtagligt. Deras resonemang bygger på att det nu går fler arbetslösa på varje vakans och att den genomsnittliga rekryteringstiden är hög.

Men det finns flera andra saker som kan förklara detta, inte bara att jobbsökande och lediga jobb skulle ha fått det svårare att hitta varandra. Om benägenheten att tillhöra arbetskraften ökar, så kommer arbetslösheten vara högre om antal lediga jobb inte blir fler.

Det är precis det som hänt i Sverige.

Regeringens reformer har knuffat ut folk på arbetsmarknaden i ett läge när efterfrågan är svag. Simsalabim: fler arbetssökande på varje vakans. Dessutom är det naturligt att intensiteten i rekryteringarna är lägre när ekonomin går på halvfart, och att rekryteringsprocesserna går långsammare när de är många som söker och arbetsgivarna kan kosta på sig att vara kräsna. Samtidigt finns det inga tecken på att fler än tidigare bor på fel ställe eller har fel yrke, vilket skulle kunna förklara försämrad matchning.

Om försvararna på LO har rätt kan både riksbankschefen och finansministern kosta på sig att blåsa på i höst.

Anders Eld