Putins attacker mot homosexuella har mötts av protester – till exempel det plötsligt regnbågsfärgade övergångsstället utan för ryska ambassaden i Stockholm.

Foto: Christine Olsson

Putins attacker mot homosexuella har mötts av protester – till exempel det plötsligt regnbågsfärgade övergångsstället utan för ryska ambassaden i Stockholm.

 

I en homofobi som Europa inte skådat sedan nazismens dagar hänger Rysslands despot Vladi­mir Putin ut homosexuella som fiender till staten.
Naturligtvis är allt en medveten del av Putins maktutövning.

Jakten på homosexuella startade på allvar när Putin trots omfattande övergrepp på demokratin i valet inte lyckades nå den jordskreds­seger han eftersträvat.

Förtryck och våld mot en svag inre fiende, utan makt och redan i underläge, blev i det läget ett sätt att visa befolkningen att Putin har makt som inte bör ifrågasättas.

När Ugandas Yoweri Museweni, president sedan 1986, såg ut att gå mot valförlust för två år sedan bröt han nedgången genom att låta misshandla oppositionsledaren Dr Kizza, förbjuda organisationer och – liksom Vladimir Putin – öka förtrycket mot homosexuella.

Att attackera en utsatt grupp fungerar som en styrke­demonstration när de politiska motståndarna blir för starka och när det egna misslyckandet blir för tydligt.

Även Zimbabwes Robert Mugabe har använt samma metod.

Med sin jakt på homosexuella visar Vladimir Putin att han i sin maktutövning varken följer demokratiska, moraliska eller etiska värderingar.
Han sällar sig till dem han i själ och hjärta tillhör, maktfullkomliga, antidemokratiska envåldsdespoter.

Martin Klepke