Nancy Fraser tillhör de allra mest inspirerande samhällstänkarna, och hennes böcker har uppmärksammats flera gånger på Kulturen. Fraser har en brinnande vilja att länka samman olika sorters frigörelsekamp, istället för att exempelvis feminism och klass ska stå som antagonister. Samtidigt ser hon klarögt den traditionella politikens begränsade möjligheter.

I ett föredrag, ”Crisis Politics”, som tryckts upp i senaste New Left Review utgår hon från Karl Polanyis klassiker Den stora omdaningen (1944; förtjänstfullt nyutgiven på svenska 2012 av Arkiv förlag), som beskriver hur statsmakterna i självförsvar blev tvungna att reglera marknadernas utbredning.

Men idag när allt hotas att uppslukas finns ingen sån motkraft, mest därför att staten har hamnat i vanrykte, till förmån för individens gränslösa frihet.

Därför föreslår Fraser att de som fortfarande tror på och verkar för mänsklighetens frigörelse ska börja verka för solidaritet och social trygghet. För alla deras skull som annars hamnar utanför: ”det finns nånting som är värre än att bli exploaterad – det är att inte ens anses värd att bli exploaterad”. Men framför allt för att bli en maktfaktor i en värld vars balans har gått överstyr.

Det är så att säga identitetspolitiken som har serven. Och kan välja att stödja de kollektiva lösningarna och därmed mobilisera solidariteten som motkraft. Växla in de vunna friheterna i frihet åt många fler. Kanske till och med i ökad jämlikhet.

(Fraser har också kommit ut med en ny bok, Fortunes of Feminism, med flera besläktade resonemang som leder upp till detta. Det skulle vara intressant att utförligt skissa upp hennes tankeutveckling under de senaste åren, för det är en spännande navigering hon gör mellan olika slags politiska och etiska krav.)