Oppositionen befäster sin ledning.

Men kan vi egentligen tala om en opposition längre?

Nyligen krävde Jonas Sjöstedt (V) att Socialdemokraterna redan nu ska deklarera vilken regeringskonstellation partiet vill ha vid en valseger.

Naturligtvis fick han inget svar, och räknade nog inte heller med det.

Såhär i Almedalstider gäller det i stället att frisera de egna väljarsiffrorna, och utspelet var tydligt adresserat till osäkra väljare på vänsterkanten.

Den interna kritiken inom Socialdemokraterna mot att partiet inför förra valet släppte in Vänsterpartiet i S-MP-sam­arbetet finns nämligen kvar, och kritikerna från då vill redan nu ställa V utanför.

Samtidigt pågår en del socialdemokratiska sonderingar över blockgränsen främst mot Folkpartiet, något som vissa socialdemokratiska väljare visserligen ser som högförräderi men som de båda partiernas ungdomsförbund ivrigt deltar i.

Jonas Sjöstedts uttalande får alltså ses som ett budskap till väljarna om att se Vänsterpartiet som det enda egentliga vänsteralternativet. Ungefär på samma sätt som när Sjöstedt markerar partiets motstånd mot vinstuttag.

För S gäller dock naturligtvis också att fokusera på de egna siffrorna. Men i skarven mellan SD och svaga majoriteter är regeringsalternativet knappast glasklart.

Martin Klepke