Arlas lager i Kallhäll.

Foto: Bertil Ericson

Rösten i headsetet detaljstyr varje rörelse. På Arlas lager i Kallhäll, som LO-Tidningen besökte hösten 2011, har de anställda inte mycket inflytande över sin arbetssituation.

 

De senaste två decennierna har marknadens makt över arbetet ökat. Särskilt i kvinno- och arbetaryrken minskar inflytandet över den egna situationen. Och facken har inte lyckats mobilisera motstånd, skriver Arbetets politiska redaktör Martin Klepke.

 

Det finns en oroväckande siffra i LO:s enkätundersökning ”Det fackliga medlemskapet”.

Det är att bara 36 procent av LO:s medlemmar anser att facket kan öka deras inflytande över det egna arbetet.

Visserligen är undersökningen i övrigt ljus, betydligt ljusare än man kan tro utifrån den bild av facket som ofta målas upp i borgerlig press.

Till exempel anser 80 procent att ett fackligt medlemskap ger bättre anställningsskydd, 77 procent ser att facket kan ge hjälp vid tvist med arbetsgivaren, 74 procent ser stöd vid hot om arbetslöshet. Dessutom har 82 procent insett att det fackliga medlemskapet också ger ett bra försäkringsskydd.

Men den låga siffran över fackets roll vid inflytande manar till eftertanke.

I början av 1980-talet diskuterades, främst inom dåvarande Metall, begreppet ”det goda arbetet”, vars bärande idé var att mer utbildning och ansvar skulle öka inflytandet över den egna arbetssituationen.

Ett lågt inflytande över det egna arbetet ökar stressen och risken för både psykisk och fysisk utsatthet, på samma sätt som ett bättre inflytande över arbetet motverkar de negativa effekterna.

Ändå är utvecklingen för vissa grupper den rakt motsatta.

Statistiska centralbyråns Undersökning av levnadsförhållanden (ULF) visar att det nu är fler som anser sig totalt sakna inflytande över det egna arbetstempot än i början av 1990-talet.

Och klassmarkören är tydlig.

SCB konstaterar att flest personer som helt saknar inflytande finns inom kvinno- och arbetaryrken, som vård och omsorg, handel och tillverkningsindustri.

76 procent av manliga tjänstemän anser sig ha ett stort eller ett visst inflytande över både arbetstempo, arbetstid, semester och arbetets ­planering, medan det bara gäller 39 procent av kvinnor ur arbetar­leden.

Det här är allvarligt, men tyvärr också en logisk följd av utvecklingen.

Det som kännetecknat de två senaste decennierna är en kraftig ökning av marknadens makt över arbetet, där facken inte kunnat mobilisera tillräckligt motstånd.

Löneutvecklingen har visserligen kunnat försvaras, och fackliga omställningsavtal, rättshjälp och försäkringslösningar ger hjälp vid uppsägning och olyckor, men inflytandet över arbetet har sakta glidit över till ett marknadens och vinstmaximeringens effektiviseringstvång.

Och här vilar det politiska ansvaret tungt.

Det hjälper nämligen inte att politiker i alla läger ojar sig över de ekorrhjul eller livspusselsproblem som blir följden av maktförskjutningen inom arbetslivet, när samma politiker upphöjer och hyllar privata företags effektiviseringssträvanden som norm för ekonomin. Det märks inte minst där vi släppt in vinstmaximeringseländet i skattefinansierad välfärd.

Det hjälper inte heller när politikerna samtidigt raserar las och övrig lagstiftning som motverkar en avhumanisering av synen på arbetskraft, något som främst drabbar arbetar­yrken.

Därmed går politiker inte bara emot den gamla visionen om ”det goda arbetet”, de motverkar också rekommendationen från FN:s arbetsmarknadsorgan ILO om att en arbetare inte får ses som en vara.

Varje människa har ett egenvärde och får inte betraktas som en vara som kan utnyttjas och därefter kasseras.

Ökad effektivitet och produktivitet är i många fall av godo, när de till exempel skapas genom snabbare och säkrare hjälpmedel. Men den får inte tas fram genom ett allt större överutnyttjande av arbetskraft.

Genom den låga siffran 36 procent ­sätter LO-medlemmar fingret på en öm punkt för facken.

Men politiker från höger till vänster måste samtidigt sluta tro att marknadskrafter är en bra allokerings­mekanism för människovärde.