Foto: Bertil Enevåg Ericson

Foto: Bertil Enevåg Ericson

Piatos Triantafillos går strejkvakt. Han har kört sedan 1978 och sett arbetsvillkoren försämras undan för undan.

 

Av en slump hamnade Arrivas trafikområde i Råsta i norra Storstockholm i den första strejkvågen. Sedan midnatt står bussarna stilla i Sundbyberg, Solna och Sollentuna.

Hakan Andic har kört buss i 23 år. Nu är han strejkvakt.

– En konflikt drabbar alltid resenärerna, men våra arbetsvillkor har försämrats länge. Det kommer nya försämringar hela tiden, speciellt under de senaste åren. Till slut orkar man inte längre. Vi måste säga ifrån, tycker han.

Kollegan Osman Esen har kört buss i 13 år. I augusti bytte han arbetsgivare från Keolis till Arriva.

–  Jag har aldrig varit med om så mycket förseningar tidigare. Vi som kör får ta första smällen. Resenärerna ringer inte till SL eller Arriva. Det är vi som blir utskällda, berättar han.

Sedan midnatt står bussarna stilla på två arbetsplatser i Stockholm, i Södertälje och i Umeå. Konflikten handlar om arbetsvillkoren snarare än om lönen. Så låter det åtminstone när man pratar med bussförarna.

I Umeå är det framför allt Kommunals krav på anställningstrygghet efter upphandlingar som engagerar. Med undantag för Storstockholm är det regel att bussförarna sägs upp när ett nytt bolag tar över.

Förarna får söka sina gamla jobb. Ofta innebär det att de ska visa utdrag ur brottsregistret, läkarundersökas, intervjuas av en psykolog och köra upp inför en kontrollant, även om de så har 30 års yrkeserfarenhet. Om de klarar kraven blir de provanställda i ett halvår.

– Det har vi sluppit hittills men nästa gång, 2016, blir det en helt vanlig upphandling. Då blir vi uppsagda om inget ändras innan dess. Därför är det här en het fråga i Umeå, säger Albert Wiklund, fackordförande för bussförarna.

Även i Stockholm är frågan het. Det finns inga garantier för hur det blir vid nästa upphandling.

– Jag är 56 år. Jag har sju extra semesterdagar som jag fick när jag var kommunalt anställd på SL. Jag vet inte om jag får med mig dem efter nästa upphandling eller om jag får behålla jobbet. Jag vill inte sluta mitt arbetsliv som timanställd vid behov, säger Piatos Triantafillos.

Foto: BERTIL ENEVÅG ERICSONPå Arriva i Råsta är arbetstider och arbetsmiljö de stora frågorna. Där exploderade missnöjet med långa arbetspass i vintras. Missnöjet riktades både mot företaget och Kommunal.

–  Arbetstider och arbetsmiljö är viktigast. Nu måste Kommunal nå resultat. Det är det vi kämpar för, säger Osman Esen.

I april fick förarna bättre arbetstider. De längsta passen kortades med en och en halv timme till 8:30 timmar. Men nu i semestertider blir det längre arbetspass igen.

– Det var bra, men nu är passen på tio timmar tillbaka. Rasterna kan vara upp till två timmar. Arbetsdagen blir jättelång, säger Hakan Andic.

Motsättningarna märks inte utanför grindarna till Arrivas bussgarage i Råsta eller hos Keolis på Södermalm. Konflikten har mjukstartat utan några större incidenter, även om det finns finns del irritation över att Keolis betalar lön till dem som inte är med i facket utan andra krav än att de ringa in till kontoret varje morgon.

– Det gör de för att splittra oss, säger Stephan Gard (lilla bilden), bussförare och skyddsombud på Keolis.

Som alltid inför en konflikt har facket fått nya medlemmar både på Arriva och Södermalm. Fackligt aktiva uppskattar att 70 procent av de anställda i Råsta och 80 procent på Södermalm är med i facket. Det är gissningar, eftersom många går med via nätet. Sektionerna har bara koll på dem som går med på det gamla sättet med papper och penna.

Utanför Arrivas grindar står både facket och ledningen.

– Vi försöker skapa en god stämning, även om vi inte är överens i sak. Vi måste ta hänsyn till att det kommer en vardag efter konflikten, säger Arrivas kommunikationschef Tomas Hedenius.