Klicka på diagrammet för att se det i större format.

Årets avtalsrörelse ger historiskt låga löneökningar. Något som ekonomerna tror kan gynna svensk ekonomi.

Sedan industriavtalet kom till 1997 har fem stycken treåriga överenskommelser undertecknats. Enligt Arbetets sammanställning väntas årets löneavtal ge de lägsta samlade lönelyften av alla dessa. Endast den tvååriga uppgörelsen under finanskrisen – år 2010 – hamnade lägre.

Bakom detta ligger kombinationen dämpade centrala lönelyft och en svag konjunktur som pressar tillbaka löneglidningen på lokal nivå.

– Avtalen har hamnat på en ganska låg nivå, men det är också önskvärt med tanke på arbetsmarknadsläget. Låga löneökningar kan väntas leda till att inflationen hamnar något under målet och att Riksbanken sätter en låg ränta. Det är precis vad som behövs för att få upp sysselsättningen till en mer normal nivå, säger nationalekonomen Nils Gottfries.

Han tillägger att det är viktigt att löneökningarna inte blir alltför låga. Det skulle leda till att vi hamnar i en japansk situation med fallande priser och stagnation.

– Avtalen kommer inte att ge så stora reallöneökningar. Någon procent på sin höjd, vilket är en historiskt låg nivå. Långsiktigt bör reallönerna stiga i takt med produktiviteten, men i ett läge med hög arbetslöshet är det rimligt att de stiger långsammare, fortsätter Nils Gottfries.

Även Elisabeth Hopkins, chef för statliga Konjunkturinstitutets arbetsmarknadsenhet, beskriver  avtalsrörelsens utgång som rimlig.

– Vi har ett svårt läge på arbetsmarknaden med mycket lediga resurser. Enligt våra prognoser kommer det ändå att bli reallöneökningar, eftersom inflationen är väldigt låg, säger hon.

Chefekonomen på banken SEB, Robert Bergqvist, karakteriserar lönehöjningarna som ”åt det lägre hållet”, men han tror inte att de kommer att ha någon stor betydelse för Riksbankens agerande. Han framhåller i stället fördelarna med den långa avtalsperioden.

– Svensk och utländsk ekonomi befinner sig i ett osäkert, komplicerat läge. Det råder brist på stabi­litet. De långa avtalen bidrar till att skapa förutsägbarhet om spelreg­lerna. Något som kan gynna både tillväxt och sysselsättning. Men det är svårt att säga hur många jobb vi talar om, säger Robert Bergqvist.

Flera ekonomer betonar att avtalsrörelsen kännetecknas av lugn, trots att industrins inledande löne­överenskommelser hamnade på en låg nivå – och trots att flera konfliktvarsel fortfarande väntar på att utlösas.

– Att industrins avtal sätter normen är alls ingen död modell, säger Nils Gottfries. Till det bidrar nog att arbetsmarknadsläget är så dåligt att parterna känner samhällsansvar för att inte sätta i gång en lönekapplöpning.

– Med en svag arbetsmarknad finns det heller ingen grupp som kan känna att den har marknadskrafterna i ryggen. Det skulle vara mer frestande att bryta sig ut i ett sådant läge, säger han.

Klicka på tabellen för att se den i större format.