1992 propagerade den då mäktiga Lindbeckkommissionen, ledd av ekonomiprofessorn Assar Lindbeck, för att socialförsäkringarna borde omvandlas till grundersättningar.
Ersättningarna skulle hållas på så låg nivå att folk tvingades till jobb eller till att skaffa sig egna privata försäkringar.
Lindbeckkommissionen ville också få bort alla korporativa inslag, i klartext att a-kassornas koppling till fackföreningarna skulle upphöra.
Det intressanta, när man så här tjugo år senare ser hur alliansregeringen bemödar sig om att äntligen sjösätta dessa tankar, är att Reinfeldt på en punkt har misslyckats rejält.
I en intressant artikel i senaste Ekonomisk Debatt konstaterar nämligen docent Karl-Oskar Lindgren att a-kassan i dag visserligen förvandlats till en låg grundersättning.
Men för att få det resterande skyddet har många knutits än hårdare till det fackliga medlemskapet i och med de inkomstförsäkringar som nu ingår i många fackavgifter.
Kanske finns här den egentliga orsaken till att regeringen inte vill sänka a-kasseavgiften till anständig nivå.
Ett flöde tillbaka till a-kassorna skulle med all säkerhet också innebära ett flöde tillbaka till fackförbund som genom regeringens politik blivit ännu viktigare för sina medlemmar än tidigare.
Bara genom ett fackligt medlemskap kan den grundtrygghet erbjudas som många, inklusive många inom facken, principiellt anser ska ligga på den generella välfärdspolitiken.
En otippad följd av alliansregeringens frenetiska försök att genomföra Lindbeckkommissionens politik, som alltså ville bryta fackens betydelse för medlemmarnas trygghet, kan alltså i slutänden tvärtom bli att facken roll stärks.
