Jag växte upp på en ö i Karlskrona. Där fanns industrin Uddcomb som hade fått värmländska arbetare att flytta till jobb. Till stadsbiblioteket, som jag inte ens visste fanns förrän jag började på gymnasiet, var det en mil. Hemma fanns ett miniuppslagsverk, en del romaner och Min skattkammare.

Men så upptäckte syrran och jag bokbussen som kom till ön då och då. Man kunde låna kassar med böcker – helt gratis och utan pekpinnar! Vi läste och läste, på var sin sida av väggen som pappa byggt i vårt delade rum. Och vi, svetsarens och städerskans döttrar, gjorde båda en klassresa. Jag vet inte om vi kan tacka bokbussen för det, men läste det gjorde vi, med råge.

30 år senare, efter att ha slutat på LO-Tidningen, som Arbetet hette då, och börjat frilansa som journalist fick jag ett halvtidsjobb på biblioteket i Gustavsberg. Jag kände mig nervös som nybliven F-skattare och ville ha ett A-skattekneg för att sova gott och veta att jag i alla fall hade pengar till hyran.

Jag fick köra bokbuss! Jag hade en regelbunden tur i veckan då jag parkerade Saga utanför Ica i Stavsnäs, spelade bussens ”Hemglass-trudelutt” skapad av Georg Riedel, öppnade dörren, fällde ut trappan, väntade på de läshungriga och trugade in dem som bara tänkt köpa falukorv. Kom där några mellanstadieflickor med nyfikna, vetgiriga ögon påmindes jag om mig själv och tackade litteraturguden för att bokbussar fanns.

Jag gjorde också sociala turer, det vill säga körde ut böcker till dem som av olika skäl inte kunde ta sig till biblioteket, oftast gamla och rörelsehindrade som bodde avigt till.

De stod och väntade bakom dörren när jag ringde på och var som barn på julafton: Vilka böcker har hon packat in den här gången? Vi pratade om det lästa, om hälsan, om ensamheten, och de tryckte varmt och tacksamt mina händer. En och annan hade inte rört förra gångens låda men ville ändå ha en ny – och prata, om hur det var förr, om hur det känns att bo utan hiss och aldrig känna frisk luft mot huden.

Jag fann det trösterikt att tänka på min egen ålderdom och fantisera om att någon kände till min boksmak och kom till mig och pratade om livet och höll min hand en stund.

I dag är det en vaktmästare som budar ut boklådorna, eftersom bibliotekarier tycker att det är knepiga vägar att köra buss på. Bokbussar finns här och där men lever en farlig tillvaro. Snart kanske de står på museum med lanthandeln och tidningsmakare. Och den dagen Saga pajar, är det nog slut med bokbuss på Värmdö också. Men jag hoppas att jag är ute och cyklar!

Lena Tallberg
är reporter och kulturredaktör på M-magasin