Foto: Leo Sellén

– Såja, såja!

Peppe Frosch klappar Lord lugnande på bogen. Den stora hästen slutar att rycka med hoven och slappnar av.

– Den här killen är lite sjåpig. Ju större häst desto sjåpigare.

Peppe Frosch känner hästarna på Väsby ridskola, utanför Stockholm, väl. I 20 år har han varit ridskolans hovslagare.

– Jag har varit här längre än de flesta hästarna, konstaterar han medan han verkar framhoven, vilket är som att klippa hästens naglar.

Det grövsta tas med tång. Sedan blir det finlir med klinga och rasp. Hoven måste bli jämn innan skon spikas fast, annars kan hästen bli halt.

En dag i veckan är Peppe på ridskolan. De övriga åker han runt till privatkunder. Han utbildade sig till hovslagare på 1980–talet när han drev en ridskola och ville sko sina egna hästar.

– Först för att spara pengar men sedan upptäckte jag att det här var min grej, så då blev det på heltid.

– Jag får hålla på med mitt stora intresse, hästar. Och med hantverk som är mitt andra intresse.

Peppe Frosch har haft egna hästar nästan hela livet. Det är inget som yrket kräver, men man måste ha en god känsla för djur. Det gäller att kunna läsa av hästarna och bygga förtroende.

Hovslagare är också hantverkare. I dag används nästan bara fabrikstillverkade hästskor, men Peppe kan smida egna. Han tillverkar även specialskor, till exempel till Lord som har sneda hovar och behöver plastinlägg.

Under en arbetsdag skor Peppe fyra eller fem hästar, och det är ett tungt arbete.

– Det är knän och handleder som tar mest stryk, inte ryggen som man kan tro, säger han – framåtlutad medan han klämmer fast hoven mellan sina böjda knän och arbetar med händerna.

Många hovslagare slits ut och lämnar yrket i förtid, men Peppe Frosch ser ändå olyckor som en större risk. Även en lugn och stabil häst kan bli skrämd och då är jobbet farligt.

– Här har vi sex eller sju hundra kilo med egen vilja och utpräglad flyktinstinkt. Det är klart att det sker olyckor, säger han och smeker Lord på halsen.

Hästen lutar sig lite mot handen och står helt stilla. När Peppe sätter ner den färdigskodda högerhoven lyfter han självmant nästa hov.

– De flesta hästarna är precis så här väluppfostrade och snälla. De vet vad som gäller, säger Peter innan han tar hoven och slår ut nitarna för att lossa skon.

Fakta

Om Peppe Frosch

50 år, hovslagare med det egna företaget Peppes hovslageri, norr om Stockholm.

År i yrket: 26 år på heltid.

Bäst med jobbet: Friheten och variationen.

Sämst med jobbet: Det är svårt att vara sjuk. Hästarna behöver hjälp och det är brist på hovslagare, så jag måste alltid jobba ifatt om jag är borta.

Yrkesstolthet: Att hjälpa hästar och lösa problem. ”När jag tar emot en häst som knappt kan gå och ser den lämna mig utan att halta, då känns det fantastiskt bra.”

Yrkeshemlighet: Att alltid läsa av hästen och aldrig stressa.

Om jag inte blivit hovslagare: Hade jag sysslat med något annat hantverk. Kanske blivit finsnickare.

Om hovslagare

Antal i Sverige: Uppskattningsvis drygt 2 000.

Utbildning: De flesta går en tvåårig utbildning på yrkeshögskola, men det finns också lärlingsutbildningar. Sedan krävs en ettårig tilläggskurs för den som inte bara vill sko friska hästar.

Lön: 26 900 år 2011 (gäller yrkesgruppen smeder).

Fackförbund: Kommunal för ett fåtal anställda på kliniker och travbanor. Nästan alla är egenföretagare.

Framtidsutsikter: Goda. Häst­intresset har ökat i Sverige och det behövs fler hovslagare.