Foto: Franklin Reyes
Hotell- och restauranganställda hör till förlorarna på systemet med varierande a-kasseavgifter: Varje månad betalar de 300 kronor mer än vissa andra, mer högavlönade grupper.
Regeringen har fräckheten att villkora löftet om enhetlig avgift till a-kassan. En enhetlig avgift skulle snabbt minska tröskeln in på arbetsmarknaden. Att låta denna tröskel vara kvar och dessutom tro sig kunna ställa villkor för att ta bort den är ett grovt tjänstefel av en regering som säger sig värna om sysselsättningen, skriver Arbetets Martin Klepke.
Regeringen lovar att äntligen ta bort den differentierade avgiften till våra a-kassor.
Men samtidigt har regeringen fräckheten att villkora detta löfte.
Bara om fack och arbetsgivare kommer överens om att ”teckna och främja” yrkesintroduktionsavtal så ska avgiften till a-kassan ändras, skriver regeringen, inte annars.
Det här är synnerligen förvånande, av flera skäl.
Ett skäl är den stora orättvisa systemet skapar.
Medan lågbetalda medlemmar i Hotell och restaurang betalar 390 kronor i månaden till a-kassan slipper högavlönade akademiker undan med endast 90 kronor.
Det är ett tillräckligt gott skäl att ändra avgiften, men det främsta skälet är ändå att den differentierade a-kasseavgiften försvårar för människor att ta sig in på arbetsmarknaden.
Om regeringen vill förbättra sysselsättningen bör de alltså börja med att ta bort differentieringen – genast och utan villkor.
När a-kassan förändrades angav regeringen flera skäl.
Dels skulle arbetslösheten minska genom att den höga a-kasseavgiften pressade ned lönerna på områden med hög arbetslöshet.
Dels behövde regeringen få in pengar till jobbskatteavdragen.
De generellt höjda a-kasseavgifterna blev alltså en smygbeskattning av alla som hade ett jobb, för att – ologiskt nog – kunna sänka skatten just för dem som jobbar.
Att regeringen fastnade för just denna typ av beskattning måste ses som ett utslag av alliansens omvända och klasstyrda fördelningspolitik. De lågavlönade fick ju betala mer i denna nya smygbeskattning och de högavlönade fick betala mindre.
Att regeringen nu tror sig ha utrymme att ställa villkor för att ändra a-kasseavgiften går troligen till-
baka på förra årets skrinlagda jobbpakt.
I Almedalen hade Moderaterna då lanserat idén om en jobbpakt mellan regeringen, arbetstagare och arbetsgivare. Pakten skulle skapa fler ungdomsjobb.
Flera politiker hakade på, men för LO stack den differentierade och verkningslösa skiktningen av a-kasseavgiften i ögonen. Regeringen lovade då att ta bort skillnaden i avgift, men allt slutade i kollaps när Svenskt Näringsliv plötsligt hoppade av alla samtal om jobbpakt.
Och den differentierade a-kassan blev kvar.
Möjligtvis försatte jobbpaktsdebatten regeringen i en illusion av att ha ett förhandlingsutrymme runt a-kasseavgiften. Men för svensk sysselsättning fanns varken då eller nu något sådant utrymme.
För det första har regeringens ambition att få ned arbetslösheten i lågavlönade LO-yrken genom differentierad avgift till a-kassan helt misslyckats.
Inte heller målet att smygbeskatta de arbetande har lyckats, eftersom den främsta följden av de höga a-kasseavgifterna blev att folk gick ur a-kassan.
Och då får regeringen inte in någon avgift/extra skatt alls.
Ett tredje misslyckande, det misslyckande som med stor tydlighet borde dra undan allt tal om att ”villkora” en rättvis a-kasseavgift, är det som TCO:s samhällspolitiska chef Roger Mörtvik häromdagen lyfte fram, nämligen att regeringen själv i sin departementspromemoria om trepartssamtalen från i våras skriver att den differentierade a-kasseavgiften fungerat som en ”negativ marginaleffekt” när folk ska in på arbetsmarknaden.
A-kasseavgiften har alltså blivit en hämsko, en tröskel för dem som vill in på arbetsmarknaden.
När regeringar, oavsett färg, lyfter fram trösklar in i arbetslivet brukar det följas av det självklara förslaget att ta bort dessa trösklar.
För Anders Borg och Fredrik Reinfeldt borde det alltså, med en arbetslöshet som nu närmar sig nio procent, vara en självklarhet att genast agera utan att försöka få in något villkor.
Att inte göra det är detsamma som att regeringen tar ett ensidigt beslut om att fortsätta hålla uppe arbetslösheten.
