Att Turkiets fackliga organisationer i veckan tog ställning i den pågående konflikten genom en två dagars generalstrejk kan ses som ett krav på regeringen att respektera demokratin eller avgå.
Det är ett högst berättigat krav.
Protesterna i Istanbul, som ursprungligen rörde ett bygge av ett köpcentrum, utvecklades snabbt till en kamp för pressfrihet, för rätten att demonstrera och för rätten att vara sekulär under en alltmer islamistvänlig regim.
När inhemska medier under de första dagarnas protester hindrades från att bevaka konfrontationerna mellan demonstranter och polis blev det för många ett bevis för den turkiska regimens allt starkare demokratiförakt.
Kampen mellan polis och demonstranter eskalerade, med tårgasattacker, vattenkanoner, och slutligen med många skadade och till och med dödsfall. Men samtidigt syntes inte en bild i tv, inte ett ord förmedlades i turkisk press.
Presscensuren för tankarna till andra protestscenarier i totalitära stater där regimer vill undanhålla folket information.
Att facken nu går in och stället sig på demonstranternas sida är en viktig markering för en fortsatt demokrati i Turkiet.
De förtjänar allt stöd.
