Flera rapporter visar att det blir allt vanligare med centrala sifferlösa avtal, alltså avtal där det inte skrivs in någon löneökning alls, och där all löneökning i stället bestäms i lokala förhandlingar.
Och plötsligt känns det som om Pandoras ask har öppnats.
Det skrämmande är nämligen att tjänstemannafack alltmer tycks använda dessa sifferlösa avtal som ett sätt att undkomma Medlingsinstitutet. Om en central förhandling strandar och hamnar i Medlingsinstitutets klor är ju utgången given. Medlingsinstitutet följer kategoriskt och utan undantag industrins avtal.
Men om de egentliga löneförhandlingarna sker på lokal nivå står Medlingsinstitutet utan makt.
Effekten av Medlingsinstitutets hårdföra försök att skapa en sammanhållen löneutveckling är alltså på väg att bli den rakt motsatta – den sammanhållande kraften försvinner.
Det här är en farlig väg, för samhällsekonomin, för rättvisan i lönepåslagen, men också för medlemmar i en del TCO-förbund som uppenbarligen har överskattat den positiva effekten av sifferlösa avtal.
Ändå är det lätt att se Medlingsinstitutets bevekelsegrund för en lönenorm.
Denna norm, som baseras på löneutvecklingen i våra främsta konkurrentländer och på produktivitetsutvecklingen här hemma, visar vilket löneutrymme det finns i den svenska ekonomin.
Det gör det lättare att klara en verklig reallöneökning och om vår Riksbank vore mer kompetent vore det också ett sätt att hålla inflationen på rätt nivå, något som Riksbanken dock ständigt misslyckas med.
Men hur smart är egentligen Medlingsinstitutets fanatiska kontroll när den leder till att fackförbund flyr in i de sifferlösa avtalens mörker?
Utvecklingen hade kunnat vara annorlunda om Medlingsinstitutet lagt större vikt vid att bevaka jämställdheten i våra avtal, vilket också ingår i deras uppdrag.
Det behöver inte kollidera med en norm, vilket LO-förbunden tydligt visar med årets avtalsstrategi som baseras på en kombination av kron- och procentpåslag utifrån den enskilde medlemmens ursprungslön.
Men ett sådant solidaritetsarbete finns inte historiskt inom TCO.
Det mest talande exemplet är Vårdförbundet. Som vi kunde läsa i förra veckans Arbetet ser Vårdförbundet sifferlösa avtal som ett sätt att förändra de osakliga löneskillnaderna.
Gott så, men det betyder i realiteten att förbundet hoppas få mer än vad de siffersatta avtalen inom LO-kollektivet kan ge.
Även Visions ordförande Annika Strandhäll ser sifferlösa avtal som en väg att höja de egna medlemmarnas löner mer än LO-gruppernas.
Men frågan är om specialkunskap och arbetsmarknadsläge verkligen ger stöd för högre lönelyft för Visions och Vårdförbundets medlemmar.
Samma Vårdförbund som nu hyllar de sifferlösa avtalen sade så sent som 2010 upp två sifferlösa avtal efter protester mot en dålig löneutveckling.
Även Vision sade då upp sitt sifferlösa avtal med Vårdföretagarna och konstaterade att många arbetsgivare kraftigt hållit nere lönerna och i stället förbättra företagets resultat.
Risken är alltså stor att sifferlösa avtal även nu skapar ilska över låga löneökningar.
För svensk ekonomi riskerar vi också att hamna i ett osunt mellanläge när det gäller lönebildningen.
Enligt forskning av Lars Calmfors och John Driffill blir löneökningar inte inflationsdrivande när lönebildningen antingen är väldigt centraliserad eller väldigt decentraliserad.
Men att som nu gå mot ett mellanting kan försätta inflationskontrollen i fara.
Förutom att underbetalda yrkesgrupper inom TCO i slutänden riskerar att stå med låga lönelyft kan de sifferlösa avtalen då också hota reallönen för alla.
Medlingsinstitutet har därför all anledning att vara självkritiska. Var det verkligen så lyckat att driva TCO-facken till att öppna Pandoras ask?
