Tural Kokulu

Foto: Adam Ihse

Förbaskade tandvärk. Jag har inte kunnat sova under natten.

Otur och misskötsel av tänderna har tvingat mig att söka vård hos en tandläkare i Turkiet.

Jag är på semester i det land jag är född, i en liten pittoresk by i inre Anatolien i Turkiet. Ett inre Anatolien som dammsögs på folk under den stora industrialiseringens tid i Europa.

En period då man förlitade sig på arbetskraft från andra länder.

Arbetskraftsinvandring – smaka på ordet, dela på det: ARBETS-KRAFT.

Ett ord jag reflekterat mycket under mitt arbete som förtroendevald. Vi är starka, vi har arbetsviljan, men vart tog vår kämpaglöd vägen?

Jag åker till den lilla stad där mottagningen ligger. Klockan är 05.30. Jag ska spendera 3,5 timmar här innan jag äntligen kan få bukt med det onda.

Vid torget är det redan ett myller. Jag beundrar att kommersen på de små kaféerna redan är i full gång.

Ett glas härligt te kanske får mig på bättre humör.

Då jag nalkas den stora skara människor som är på plats ser jag att de är någon form av arbetare.

Min fackliga ådra vaknar och jag frågar cafébiträdet om det är något möte.

Biträdet kollar på mig som om jag var från en annan planet men förklarar artigt att det är daglönare som väntar på en möjlighet att hoppa in i en bil som kan föra dem till något dagsverke. Kanske ett bygge, kanske dikesgrävning, kanske städning. De kanske rent av har tur att bli erbjudna rättvist arvode för jobbet, men de tar vad som helst för vilken peng som helst.

Jag resonerar lite för mig själv var­för de skulle göra det – ta vad som helst.

Jag dröjer länge kvar på det lilla ­caféet. Betraktar och ser hur alla verkar upprymda. De verkar se fram emot dagen. Man ler mot varandra, hjärtligt innerligt men ändå lite ansträngt.

Anledningen dyker upp runt klockan åtta. Den första bilen kör upp bredvid kaféet. I bilen sitter en man och en liten pojke.

Snabbt är många vid bilen och jag hör hur det förhandlas om arvode. Någon hoppar in i bilen och åker med.

Jag hör från någon bredvid att det var billigt. Hur ska vi andra lyckas få ihop till mat om andra bara åker med för vilken slant som helst?

Någon säger att stackaren kanske har mer behov än andra men svordomarna haglar lika tätt som förståelsen.

Samma scener upprepas gång efter annan. Snart är klockan nio.

Jag återkommer till samma kafé strax innan lunch. Bedövningen i ansiktet gör att jag inte längre känner någon smärta.

Många daglönare väntar fortfarande på en möjlighet att dra in lite pengar. Inga leenden längre, ingen pratar längre. Alla ser mest bekymrade och tyngda ut.

Stoltheten som syntes i deras hållning tidigare på dagen är som bortblåst. Irritation, ilska, ja rent av agg. Jag hör hur några träter.

På kurdiska hör jag hur någon svär över att vissa grupper favoriseras.

Ingenstans hör jag någon prata om att de kanske borde göra gemensam sak.

En äldre herre frågar om han kan få sitta med mig. Ja, svarar jag.

Diskussionen är till en början stel men jag kan inte låta bli. Jag berättar om det jag har sett och undrar över varför man inte gör gemensam sak.

Svaret är snabbt och lika vasst som en dolk: ”Aç kurt firın yıkar”. En hungrig varg kan riva ett bageri.

Det viktigaste är att få mat för dagen.

Tre timmar tar det med flyg.

Åratal att väcka folkrörelse och skapa solidaritet.

Jag undrar lite krasst: Hur lång tid innan folkrörelsen rämnar?

Vi har dem mitt ibland oss, alla har väl hört om den polska svartjobbaren, eller den rumänska, eller bulgariska.

Lever de i samma misär, får de samma utbrott mot sina gelikar, är vi själva där snart?

Höjda a-kasseavgifter får våra kollegor att träda ur a-kassan.

Låginkomsttagare vågar inte ta till orda för att inte riskera sin anställning.

Gemensamt har alla drömmen om trygg anställning och lika värde i samhället.

Jag skulle vilja höra Reinfeldt eller Borg förklara varför det är så bra med oorganiserad arbetskraft.

Jag undrar om daglönaren i Kulu skulle hålla med.

Eller den ensamstående med två barn i Göteborg som måste vika ner blicken inför sin chef varje gång det är dags för rast enligt schemat.

Det är viktigare än någonsin att öka organisationsgraden i samtliga förbund.

Det är viktigare än någonsin att välja rätt partitillhörighet.

Det är viktigare än någonsin att visa solidaritet.

Tural Kokulu
HRF-medlem