Hon vägrar curla sina medlemmar

– Många tror att facket ska fixa allt så fort de betalat medlemsavgiften. Det är som att tro att man blir stark bara genom att skaffa medlemskap på ett gym, säger Sandra Viktor.

Hjälp till självhjälp  När de anställda på hotell och restauranger skäller på facket skäller Sandra Viktor tillbaka.
– Jag är inte facket. Ni är. Om ni bara orkar bry er.

Nu kommer facket.” Sandra Viktor får höra repliken ibland när hon kommer till en arbetsplats – och hon hatar den.

Visst är hon ombudsman i Hotell- och restaurangfacket, med uppgiften att få fler att organisera sig. Men hon är inte facket. Och vill inte vara det.

– Facket, säger Sandra Viktor, det är medlemmarna på arbetsplatsen … om det finns några.

– När de anställda klagar på att facket gör för lite ställer jag ­motfrågan: Vad har ni gjort? Om ni inte ­reagerar då arbetsgivaren missbrukar kollektiv­avtalet, hur ska förbundet ens få veta? Gissa sig till det?

I höstas, efter en extra kämpig dag på jobbet, skrev Sandra Viktor av sig sin frustration i en text som blev spridd och omtalad i sociala medier, särskilt bland funktionärer i LO-förbunden. Får en ombudsman verkligen vara arg på medlemmarna, ställa krav på dem? Ska hon inte alltid finnas där och ge service?

”Jag vägrar vara en curlingombuds­man”, skrev Sandra Viktor. Utan anställda som själva bryr sig om villkoren på sitt jobb fungerar inga avtal i världen.

Och där hon sitter i lobbyn på Frimurarehotellet i Linköping ett halvår senare, framåtlutad i en soffa som verkar för mjuk och pösig för hennes temperament, står hon fast vid vartenda ord.

– De anställda måste själva vara facket. Jag kan ge dem verktygen att bli det.

Sandra Viktor koncentrerar sig på de arbetsplatser i avdelningen där det finns störst potential för en lokal facklig organisation, i praktiken de större hotellen. Som det här, med kanske 40 anställda. I entrén hälsar hotelldirektören Roshan Malalatunga på henne med oväntad hjärtlighet. Han ser bara fördelar med att få en motpart att tala med, och beklagar att så få kommer till fackets möten.

När Sandra Viktor kom hit fanns inte ens ett platsombud. Men efter att hon suttit i personalmatsalen ett ­antal gånger under lunchtid (den enda stund då de anställda har tid att prata) har personalen valt ett skyddsombud. Snart ska en klubb bildas, gemensam för de tre Scandichotellen i Linköping.

Det här är resultatet av ett långsiktigt arbete. Sandra Viktor skulle aldrig dimpa ner på en arbetsplats och säga ”hej, jag kommer från facket”, som en annan försäljare. Det går inte i den här branschen, hon måste börja mycket längre ner.

– Jag kan be att få besöka en arbetsplats som regionalt skyddsombud.

Väl där lyssnar jag på arbetsgivaren, och på platsombudet, om det finns något. Kanske ber jag att få läsa proto­kollet från den senaste arbetsmiljö­ronden.

– När jag väl har kunskap om arbetsplatsen kan jag komma tillbaka. Säga att jag har hört att de har problem med diskriminering eller mobbning. Och så småningom resonera om hur en lokal facklig organisation skulle kunna hantera de problemen.

Förhoppningen är att de anställda själva då vill gå med i facket, och söker kunskap om vilka rättigheter de har i lagar och avtal.

– Det betyder inte att alla ska bilda klubb, säger Sandra Viktor. Jag är emot det. Som branschen ser ut kan det passa bättre med ett skyddsombud och ett platsombud. Det viktiga är att hitta rätt nivå för engagemanget.

– Kanske blir det en klubb för kockar i Linköping, förbundets nya stadgar öppnar för branschklubbar. Fram till nästa kongress ska vi pröva nya organisationsformer.

Anställningen som organisationsombudsman har fört Sandra Viktor till­baka till hemstaden Linköping. Genom hotellets fönster, som släpper in ett svagt prassel från vårregnet, kan hon skymta nattklubben där hon en gång arbetade, parallellt med ett butiksjobb där hon så småningom blev vald till platsombud.

Hon visste att det inte skulle bli lätt att bygga upp lokala fackliga organisationer i hotell- och krogvärlden, med dess kultur att man ska ställa upp i alla lägen. Unga och ambitiösa kockar, servitriser och bartendrar jobbar övertid gratis för att inte förstöra sina chanser att gå vidare.

– Kulturen förstärks av att väldigt många har provanställningar och andra visstidsanställningar, säger ­Sandra Viktor. Hälften av de anställda är under 26 år, och många arbetar deltid. Omsättningen på folk är enorm. På tre fyra år har Hotell- och restaurangfacket bytt ut hela sin ­medlemskår.

Vad Sandra Viktor inte hade väntat sig var att hitta krogar i sin hemstad där ingen vågar tala med henne. Där ingen får vara med i facket.

– Den organiserade brottsligheten chockade mig. Det finns gäng som styr en hel gata med järnhand.

– På de små arbetsplatserna, där de anställdas beroendeställning ­gentemot arbetsgivaren är stark, ser jag mörkt på framtiden. Möjligheterna för facket finns på de lite större ställena.

Under samtalet ilar Leif Ericsson, det nyvalda skyddsombudet, förbi i lobbyn. När han får en kort paus slår han sig ner i soffan och talar med Sandra Viktor om närvarolistan från det möte där den blivande klubben diskuterades.

– Utan Sandra hade det inte blivit någon klubb, säger Leif Ericsson enkelt.

Han reser sig efter några minuter för att skynda vidare. Men mitt i steget vänder han sig om, fångar in Sandra Viktors blick och säger, oroligt och uppfordrande:

– Du får inte släppa oss!

Det lovar Sandra Viktor att inte göra. Ännu en tid tänker hon ge arbetet som organisationsombudsman. Men siktet är inställt på att byta bana, kanske efter förbundets nästa kongress.

– Jag är orolig för ombudsmannakåren, säger Sandra Viktor plötsligt. Arbetsmiljön är fruktansvärd och problemen växer på hög.

– Förbundet tappar personal. Det är tungt för oss unga. Vi som aldrig har fått jobba fackligt i medvind.