Foto: Danmay på hu.wikipedia. (Creative Commons 3.0)

Foto: Danmay på hu.wikipedia. (Creative Commons 3.0)

Första gången jag såg den oppositionelle politikern och filosofiprofessorn Tamas Gaspar Miklos tala var vid en demonstration mot det fjärde grundlagstillägget, som hölls framför konstitutionsdomstolens byggnad i Buda. Där stod han plötsligt, en liten herre – och jag minns att jag tänkte just de orden, ”en liten herre” – med välansat grått hår och skägg och en påfallande elegant vinterrock, som i strålkastarljuset på domstolens trappa höll i en megafon och talade till en församling där så gott som alla var, om inte fyrtio, så trettio år yngre än han själv.

I brådskan och upphetsningen var det enda jag hann få översatt av hans tal den retoriska höjdpunkt som fick hela folkmassan att brista ut i jubel: ”Allt vi vill är att vara fria, vänliga och kära!” Det var en situation som närmade sig det absurda på en Gombrowiczsk nivå. Där stod en man som närmade sig sextio, och talade om sig själv och de demonstrerande studenterna som ett vi, som till och med vågade tala till dem om kärlek – och han vann deras ohämmade bifall.

Ändå var det inte det som blev mitt starkast bestående minne av demonstrationen, och inte heller det i mina ögon märkligaste med den. Det var i stället känslan av att det som pågick här – den högtidliga marschen över en upplyst bro över Donau, facklorna i tågets front och kraven på en demokratisk konstitution – var en händelse som strängt taget inte händer längre. Hela sceneriet och situationen luktade skarpt av ett kvardröjande 1900-tal, som på något sätt transponerats in i modern tid – en doft av en berättelse som borde ha tagit slut för länge sedan, men som på något sätt hänger sig kvar vid verkligheten och utspelar sig på övertid. Det kändes som en handskriven kommentar, som mitt framför mina ögon svällde upp intill den tryckta texten och fortsatte ut i marginalen.

Jag kan inte bli av med misstanken om att de som engagerar sig och demonstrerar idag också gör det för att få chansen att ta del av den stora berättelse om 1900-talet som de nästan utan undantag var för unga för att uppleva själva. De organiserar sig med mobiltelefoner och sociala nätverk – men den berättelse som de lever i är samma berättelse som deras föräldrar levde i. Kanske är det också en del av förklaringen till att Miklos, med sin klassiska bildning, sin skolretorik och sitt värdiga sätt att axla rollen som engagerad intellektuell, har lyckats överföra den attraktionskraft han bar vid omvälvningarna i slutet av 80-talet till en helt ny generation idag. Han har någonting storslaget, nittonhundratalsmässigt över sig, och lyckas med osviklig precision väva in det som händer just nu i den stora berättelsen om tiden som har gått.

Miklos försök att grunda ett eget parti, Zöld balolda, misslyckades, men det behöver i nuläget inte bara vara en dålig sak för den splittrade demokratiska oppositionen i Ungern. För det finns andra roller att spela än partiledarens, och om det är någonting oppositionen inte behöver, så är det ett till parti, och om det finns någonting den verkligen behöver, är det någon som kan skriva in den i en historisk berättelse och kanske hålla något litet hopp om en ljusare framtid vid liv.