Foto: Janerik Henriksson

Foto: Janerik Henriksson

Marcello Malentacchi, en av svensk fackföreningsrörelses förgrundsgestalter på den internationella scenen, har hastigt avlidit. Under 20 år var han generalsekreterare för IMF, internationalen för världens metallarbetare.

Det var under en cykeltur i sitt älskade Grosseto, födelsestaden i Italien, som livet tog slut för 66-åringen. Sedan pensioneringen från IMF fick cykling och hemstaden en större del av hans tid.

Till vardags har dock Geneve varit hemmahamn för Marcello där fru, släkt och otaliga vänner finns sedan lång tid tillbaka. Redan 1981 kom han dit som arbetsmiljöombudsman för IMF och 1989 valdes han till generalsekreterare för världens metallarbetare.

För egen del går relationen med Marcello tillbaka till 1971. Som ung oprövad journalist på tidningen Arbetet i Göteborg bevakade jag en invandrarkonferens där en paneldebatt och publikfrågor blev det mest intressanta.

Längst bak i salen stod en stor och mörklockig kille från Volvo och argumenterade hårt, högt och konsekvent mot generaldirektör Kjell Öbergs påståenden och uttalanden.

Han blev ett självskrivet intervjuobjekt och en livslång relation föddes ur det samtalet. Det finns tillfällen, ögonblick, som i efterhand inte låter sig beskrivas och förklaras – det här var ett sådant. Och jag är oerhört tacksam för att ha upplevt det.

Vägen från Volvo till Metall i Stockholm och därefter Geneve var spikrak och kraftigt understödd av Metalls tidigare ordförande Leif ”Blomman” Blomberg.

Från 1989 när Marcello Malentacchi valdes till posten som ledare för världens metallarbetare var han fram till 2009 den oomstridde generalsekreteraren och turnerade världen runt, alltid i främsta ledet när strejker, aktioner, demonstrationer anordnades.

Han var orädd, vältalig, entusiasmerande och med en glimt i ögonen. Det var lätt att förstå att han fick människor med sig. Den utvecklade sociala kompetensen hade han redan när han kom till Göteborg efter att ha liftat från Italien i mitten av 1960-talet, bara 17 år gammal.

Någon framtid i efterkrigstidens fattiga Grosseto såg han inte och lite äventyrslysten var han också.

Att han hamnade i Göteborg var mest en slump, men att han blev kvar berodde på kärleken och sedan blev det inte aktuellt att åka tillbaka till Italien.

Nu slöts ändå cirkeln i just Italien och Grosseto där han växte upp åren efter andra världskriget. Marcello Malentacchi sörjs närmast av fru och två döttrar.

Tommy Öberg