Vi måste prata om det, om ­ojämlikheten. Den är ingen hemlighet, ingen vänster­konspiration eller propagandaparoll. Enligt OECD:s rapport skenar ojämlikheten i Sverige. Men att vi rasat från första till fjortonde plats bland trettiofyra länder beror inte på någon slump, otur eller ens på vädret; Anders Borgs politiska favoritmetafor.

Sveriges djupdykning i jämlik­hetsstatistiken beror på medvetna ­politiska beslut och därför finns ansvar att utkräva. Men att den ekonomiska-sociala sprickan, som nu vidgas till en avgrund, inte betraktas som den största skandalen i Sverige någonsin beror inte bara på välbeställda medieredaktörers ignorans. Vem är det egentligen som ska ställas till svars? För när det gäller att skapa ojämlikhet kan vi verkligen tala om lyckat samarbete över blockgränserna för att åstadkomma en långsiktigt stabil politik som inte rivs upp vid nästa val.

Socialdemokraterna administrerade ojämlikheten under 90-talet och efter den borgerliga valsegern 2006 har takten ökat med kriminell ­hastighet till en nivå som borde vara straffbar. Låter det dramatiskt eller över­drivet? Faktum är att klassamhället är lika med folkmord. Människor blir sjuka i onödan och de dör i förtid.

Det knasiga är dock att både moderata och socialdemokratiska politiker vet att även borgerliga väljare vill ha ett jämlikt samhälle, ett folkhem, en svensk modell. Därför låtsas de fortfarande att det är där vi befinner oss. Både Löfven och Reinfeldt profiterar på en gammal samhällsordning och låtsas att Sverige i grunden fortfarande är samma gamla vanliga starka välfärdsstat som de nu båda tävlar om att ha skapat medan de fortsätter, med en liknande lappa-och-laga-politik.

Men ingenting kommer att hända förrän ojämlikheten på allvar blir ett politiskt projekt, förrän Socialdemokraterna vågar släppa valstrategiska sneglingar på en tänkt vacklande ­medelklass som sägs gilla läget. 2014 måste jämlikheten bli en valfråga, för det är människor som offras för att socialdemokraterna inte vågar tro att människor vill ha det samhälle de ändå låtsas att vi fortfarande bebor.

Det är inte farligt, Löfven, våga säga j-ordet! Våga göra det till en huvudfråga med hänvisning till forskning, samhällsekonomin, moral, solidaritet och empati. Om vi inte gör politik av j-ordet kan vi inte förstå eller förändra vårt samhälle. För vi fattar inte varför vissa röker fast det är livsfarligt, varför ungdomar kastar sten bara i vissa förorter, varför vissa är sjuka andra friska, varför vissa dör medan andra överlever, varför skolresultat sjunker, varför socialbidragsberoendet ökar, varför det har blivit okej att ståta med sina pengar när fler än någonsin slås ut.

Även socialdemokraterna saknar en jämlikhetskompass för att ta ut färdriktningen mot framtiden, så varför inte bara erkänna det: gör avbön för den förda politiken, gör om och gör rätt.

Ann-Charlott Altstadt